VITTNESMÅL.. .

2017-11-23 15:23
FOTO: Henrik Montgomery/TT OBS Bilden är ett montage.

”I samma stund min chef blev friad blev jag dömd”

I samma stund min chef blev friad blev jag dömd. Så var det. Och tystnaden är det ställe där jag lever mitt liv. Han blev friad och jag får aldrig mer ställa mig upp och säga: detta hände mig. Det här gjorde han mot mig och det är sant det jag berättar. Han våldtog mig. Jag blev våldtagen av honom och det är alldeles sant.

Alla de berättelser om vad han gjort mot mig och andra, som före rättegången ansågs tungt och starkt, som fick styrelsen och alla mina kollegor att skicka hem vår chef och vd och majoritetsägare samma dag de fick veta vad som hänt (han gick direkt, utan strid) - det får aldrig mer tas fram och tynga ner honom igen.

Blir din förövare friad för att bevisningen inte räcker så anses han oskyldigare än innan. Och är han oskyldig är du på ett sätt skyldig.

Det är viktigt att berätta och det är viktigt att anmäla. Men det är samtidigt fruktansvärt. Kanske blir det annorlunda för er än det var för mig, nu efter #metoo.

Kanske kommer det inte vara likadant länge till. Det som gör att folk hellre minglar med någon de vet är en förövare än med en som var offer för densamma. Förövaren ses fortfarande som en hel människa med egenskaper och sidor som är viktiga att skydda, även av många som tror att det offret berättar är sant. Kanske kommer det här förändras. Jag hoppas det.

 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Att få berätta det här som jag upplevt och lever i betyder mer än allt för mig just nu. Jag lever i en tystnad och här får jag bryta den, i alla fall lite grann.

Jag vet att det inte är lätt att berätta. Trots alla hundratusentals berättelser världen över sen #metoo började så vet jag fortfarande detta: att när man berättar har man nästan inget att vinna och allt att förlora. Jag har vunnit en viss sinnesfrid och en frånvaro av en arbetsmiljö full av härskartekniker och bortskrattad sexism och övergrepp. Och det är stort. Men de som tror att man lättvindigt gör en anmälan av något annat skäl, till dem vill jag säga att det inte finns något fint eller bra med att anmäla en våldtäkt. Det finns nästan bara fasa. Jag vann inte mycket på att anmäla men det fanns ändå inget annat val än att anmäla. Jag förlorade min karriär och mitt anseende och mina kollegor och ett roligt och utvecklande jobb som jag varit på i tio år och en bra lön och en riktning i livet. Och rättegången var mer än fasansfull, långt värre än allt jag hört och kunnat föreställa mig.

 

I teorin säger de (de: jurister och psykologer och vissa krimjournalister, och så mina vänner förstås) att bli friad betyder bara att bevisen inte räckte. Men i praktiken tar alla de (de: i styrelsen, facket, vissa tidigare kunder och samarbetspartners och konsulter och de tidningar som tänkte skriva om det och vissa bekanta) hans frikännande som ett totalt bevis för hans oskuld. Och om han är helt oskyldig då är jag skyldig. Så enkelt och oundvikligt är det.

Förundersökningen pågick under åtta månader. Nästan fyra månader satt han i häkte. Rättegången pågick under en månads tid (med paus vissa dagar). Förundersökningen är med alla sina delar på närmare 2 500 sidor. Polis och åklagare sa att jag inte skulle oroa mig men jag kunde inte låta bli. Jag tänkte att han alltid har klarat sig hittills vad han än har gjort och det kommer bli likadant nu och tyvärr var det min oro som fick rätt och inte de.

Förundersökningens tusentals sidor handlar nästan alla om hur jag är, en försvinnande liten del handlar om min chef. Mina närmaste vänner och kollegor sedan tio år tillbaka blir förhörda, och det de får svara på mest är: vem jag är som människa. Styrelsen blir också förhörd och där finns det de som stödjer min chef men annars är alla som förhörs i princip av åsikten att jag är mycket trovärdig och min chef inte. Att jag inte är flörtig eller utmanande (de får framför allt svara på om jag är det, inte om han är det). Hur jag klär mig, inte han.

Ni vet, ibland tänker man ”undrar vad alla tänker om mig, egentligen?” och som tur är får man aldrig reda på det. Men här har jag ett flera tusen sidor långt dokument som nästan bara handlar om vem jag är.

 

Jag förlorade min karriär och mitt anseende och mina kollegor och ett roligt och utvecklande jobb

 

Trots att de flesta styrker min trovärdighet är det tungt att läsa alla beskrivningar. Alla dessa ord och värderingar, bedömningar och funderingar. Det går inte att föreställa sig innan man är med om det. I alla fall hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur det här skulle vara. Min hjärna fylls av alla dessa ord och surrandet ligger som en hinna runt hela mig. Jag tappar bort mig själv i alla dessa beskrivningar och jag kan inte få bort deras röster. Varje dag lever jag med det här.

Kanske hade det inte varit lika illa om förundersökningen varit kortare och rättegången inte pågått så länge. Men den gick efter ett tag över någon gräns där alla mina inre försvar inte längre höll.

 

En manlig kollega som fick frågan om jag var flörtig beskrev mig som en människa som brydde mig om de jag jobbade med, som frågade hur folk mådde och lyssnade på dem, glad och varm. Men att jag var lika varm mot kvinnor som män. Och att om man tyckte att jag var flörtig så var man en idiot. Ni kan förstå att de här meningarna är några som återkommer i mitt huvud. Som är något av det som jag kan använda för att stoppa de andra sakerna som hände under rättegången från att göra sönder mig helt och hållet.

Som det att styrelseordföranden säger att jag ska ha skämtat med honom och frågat om vi ska ”ta en snabbis” tre år tidigare än våldtäkten ska ha skett. Hans fru ska ha hört honom berätta om det här och hon får komma och vittna. Jag har aldrig mött henne tidigare och hon tittar på mig med sånt hat. Det hon säger skrivs in i domen. I domen som friar min våldtäktsman står det att det får anses bevisat att jag bett en helt annan man om en snabbis tre år tidigare än våldtäkten ägde rum. (Om jag sagt tio olika sexskämt till tio olika män, eller om jag bett alla ligga med mig så borde väl inte heller det ha fått spela någon roll? I en perfekt värld, den värld många tror att vi har och som är den vi vill ha så skulle det inte ha spelat någon roll. I den världen ska du kunna skämta om sex med en man utan att det betyder att en helt annan man senare ska kunna tvinga dig till sex. Hur kunde det här anses viktigt att ta upp. Jag förstår det fortfarande inte.)

Polis och åklagare sa att det fanns ovanligt mycket bevisning för att vara ett våldtäktsfall. Men det som var till min fördel blev också till min nackdel när mängden bevis och vittnen förlängde rättegången med flera veckor. Hans privata stjärnadvokat fick fritt spelrum av en ordförande som lät honom ställa vilka frågor han än ville. Två nämndemän ville fria och två ville fälla och då är praxis att rätten hellre friar än fäller. Så är det och så måste det vara, det förstår jag. Men en sekund där stod mitt liv och vägde åt två helt olika håll innan domen var helt klar och han friades. Tanken svindlar kring alla om och men och det som kunde varit.

 

För mig är det här inte bara en dom som friar min våldtäktsman utan även en dom som dömer mig. Den är som en sten jag inte kommer förbi. Den är som samhällets anonyma röst som satt en stämpel på mig och som jag aldrig får opponera mig mot. Det var egentligen inte hans rättegång, det var min. Jag visste det bara inte innan.

Trots den jämställdhetsenkät som blev resultatet av mitt och andras jämställdhetsarbete som visade att precis alla kvinnor på företaget själva upplevt eller sett sexuella trakasserier, trots att det även i domen trycks på att jag är mer trovärdig än min chef, trots att fler kvinnor berättat om vad han gjort under åren. Trots detta så trycks det mer på ett skämt jag vet att jag aldrig sagt.

Att jag tidigare under rättegången visat upp mejl mellan mig och styrelseordföranden som skickades vid samma tid som sexskämtet ska ha sagts, där jag ber honom om hjälp med att hantera de sexuella trakasserier min chef/vd:n för företaget begått mot en av de kvinnliga medarbetarna (hon är också målsägare i rättegången, vi är två som anmält honom), det tas inte upp och det anses inte göra hans vittnesmål om sexskämtet mindre trovärdigt. Inte heller det faktum att han är ekonomiskt knuten till min chef och att om min chef faller, faller även han, tas med när hans trovärdighet bedöms.

 

Två andra män, också ekonomiskt knutna till honom, vittnar om att min chef aldrig gjort något mot någon kvinna när de var med. Det tas också upp i domen. Ni förstår tröstlösheten i det hela när det ser ut så här? Om bara alla våldtäktsmän valde att förgripa sig på sina offer framför en publik.

Varför är det ofta så svårt att prata med ett offer och så lätt att veta vad man ska säga till en förövare? Det är viktigt att inkludera förövaren – för oavsett hur mycket man än vet att det är sant får ingen kritik möta förövaren och göra hans tillvaro obekväm, snarare tvärtom. Efter rättegången sattes stora hjälpapparaten in. Brödraskapet. Medhjälparkvinnorna – som mödrar honom med tröst och bekräftelser. Min chef är värd all hänsyn även när han skadar andra medan jag är den som folk blir illa till mods av.

 

Jag har gjort mig själv (han har gjort mig) till den besvärliga som tar död på stämningen och de lättsamma samtalen. Men min chef och våldtäktsman dödar inte några samtal. Han dunkas i ryggen och får omtankar. Han firas av med fin middag med grabbarna i styrelsen, även de som vittnat mot honom i polisförhör mot honom deltar. Han får fotbollsresa i present och de mejlar skämt till varandra efteråt om roliga räkor de åt under middagen. Han är inkluderad och lite faderligt ursäktad, som att han behöver tröstas för att han är förövare. Det är viktigt att han fortfarande får vara med.

Folk har pratat med mig om hur synd det är om hans fru och hans barn. Även jag har gråtit över vetskapen att de finns och att deras liv påverkas av min anmälan. Det finns inget som är enkelt med det som hänt. Många har nämnt hans fru och barn som skäl till deras tystnad och fortsatta kontakter med honom, men ingen har frågat hur mina barn mår. Hur min livskamrat sedan 24 år tillbaka mår, som fick sitta bredvid sjukhussängen där jag låg i respirator efter den avslutade rättegången när jag inte orkade hålla ihop mitt liv längre. Hur han mått när jag kunde välja att försöka lämna honom på det sättet. Hur han mått av att stå maktlös vid sidan av under förundersökning och rättegång och se mig gå under bit för bit, av att tappa all tilltro till rättsväsendet. Den smärtan finns också men den frågar ingen efter.

 

Det tysta hänsynstagandet runt min chef är viktigare trots att det var han som tog sig rätten att göra sönder och inte jag. Nu tänker jag att om det var någon som skulle ta hänsyn till hans fru och barn så är det han.

Han fick ett stort skadestånd av rätten, han blev stöttad ekonomiskt och känslomässigt av männen i styrelsen och andra runt omkring, han har nu köpt in sig i ett annat företag och anställt nya kvinnor som inget vet om honom. Han kan fortsätta mingla på medieevent och vara den härliga kompischefen med glimten i ögat och ”en riktig nallebjörn” som någon uttryckte det. Han går vidare – inte för att han skulle vara en starkare och bättre människa än mig utan för att han får hjälp att göra det. Både av de som vet om och tror på hans skuld och som står tysta runtomkring och som tänker att lite lättsamt mingel, affärskontakter och samarbeten skadar väl ingen. Det är ju bara affärer. Men de skapar ett större rum för honom att vara i och krymper min värld än mer.

 

Facket sa till mig att det inte fanns något de kunde göra när jag väl anmält honom och det varit rättegång. Att min och de andras berättelse egentligen hade varit mer än nog för att facket skulle kunnat gå in och ställa krav kring arbetsmiljö och även ta upp sexuella trakasserier – men i och med rättegången fanns det inte längre något de kunde göra. Han gick ur den mycket mer oantastlig än någonsin.

Jag befinner mig i en tystnad som är så stor, den är ett skrik i mitt huvud. Jag förväntas ta ett steg till framåt, och ett till. Men bara att lyfta fötterna är mycket svårt.

 

På alla sätt ska man visa att man i alla fall inte är något offer. Det verkar vara mycket värre att ”vara ett offer” än att bli sönderslagen och våldtagen, förminskad och tystad och skammad. Man ska vara en glad överlevare som går vidare och nöjer sig med att ens värld har krympt och att de år man lagt ner på sitt jobb är borta och att kollegorna och samvaron och den kreativa miljö man älskade är historia. Börja om och gå vidare men klaga för allt i världen inte på att han är kvar i ljuset och att du fått gå från ljus till mörker. För du måste också bära skammen över att vara någon som kan kallas för offer. För offer är det värsta du kan vara i den här världen, inte förövare.

 

Jag önskar att den här dubbelbestraffningen som finns ska försvinna helt och hållet, för alla andra som också fått skämmas trots att skammen inte är deras. Kanske är det på gång nu? Kanske kommer det inte längre behöva vara så att om du blir skadad – du blir offer för någon annans begär, ilska och våld – så kommer du inte samtidigt behöva skämmas över att du är ett offer.

Jag vill slå sönder tystnaden och skrika att ja, jag är ett offer och han är en förövare och att vara ett offer betyder bara att han har skadat mig, att han utsatte mig, att han tog sig rätten till min kropp och att göra illa mig. Att han är usel och att det inte finns något charmigt och mysigt med någon som tar sig rätten till andras kroppar. Jag vill skrika att det är okej att vara ett offer när det är det du är. Att det är okej att lida när du smärtar. Att du får känna att det gör ont när du blöder. För det betyder inte att du är någon annan än den du var innan. En människa lika komplex som alla andra.

 

 

FOTNOT: Texten har tidigare publicerats i Facebookgruppen #deadline. Dagens ETC har valt att anonymisera skribenten av pressetiska skäl.