Göran Greider: Vi behöver hjältar även om det skaver

Jag har mina hjältar. Dan Andersson, den gamle finnmarksskalden, är en av dem och jag har skrivit flera böcker om honom. I Dalarnas finnmarker börjar snart den årliga Dan Anderssonveckan och många kommer att dra dit och några av dem kommer att känna sig som pilgrimer till Mecka när de går den långa vägen till Luossastugan och plötsligt skymtar något bortom bergen. Min mor fick något särskilt i blicken när hon första gången besökte torpet där skaldens familj en gång bodde. Jag själv får det: Stående i Skattlösberg, byn där han föddes, känns det alltid som att navelsträngen till det vanliga Sverige klippts av. Man är i främmande land, och ändå i det välbekanta.

De verkligt intressanta hjältarna är de som inte är entydiga. Dan Andersson, som dog 1920 på ett hotell i Stockholm, var kluven i snart sagt alla avseenden. Han skrev allra vackrast om den finnmark han kom ifrån, men det var lika ofta storstaden – Stockholm – han längtade till och det var där han på många sätt formades i radikala bohemkretsar. Litterärt fick han aldrig någon hög rang i kulturelitens ögon, men han påverkade på ett avgörande sätt giganter som Harry Martinson och Werner Aspenström. Joakim Thåström älskar honom, hans version av En spelmans jordafärd är mäktigt vildmarksödslig.

Efter sin tragiska död blev Dan Andersson ett slags svensk nationalpoet, men hans etniska rötter var lika mycket skogsfinska, de trakter han vuxit upp i var ju invandrartrakter efter den finska migrationen där ord och språk levde kvar från Karelen. Han blev rätt mycket arbetarrörelsens poet samtidigt som han hade en punkare i sig och till och med något av en gangsterrappare – han skrev inkännande och ofta direkt romantiserande om mördare och brottslingar, till exempel i poemet Hemlös ur Svarta Ballader: 

”Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår –

Och till sist så tog jag en kvinnas liv,

och satt fången i långa år.”

Den djupaste solidariteten hade han med de allra understa, tiggarna, tjuvarna, folket som slet i kolarkojor, på åkrar, på bruken. Samtidigt var han ytterst svag för rikedomens alla tecken och solade sig gärna i de rikas glans om han fick tillfälle. I sina hemtrakter ansågs han vara lat och inte vilja arbeta. 

I frikyrkorna sjöngs han ofta, men det sägs att i den berömda raden ur Helgdagskväll i timmerkojan – ”Vi ha kött, vi ha eld, vi ha brännvin till tröst” – kunde ordet brännvin av församlingarna bytas ut mot ordet ”lättöl”. Sverigedemokraterna trodde sig ett tag kunna lägga beslag på denna nationalpoet, men det blev omöjligt: Mot slutet av sitt liv var han nog inte långt ifrån att vända sig till islam. Och han drev med sin tids rasbiologi.

Dan Andersson var en stor kärleksdiktare, men ibland för jävlig mot de kvinnor han älskade. Troligen var han inte värre än någon annan i en svårt patriarkal tid, och den kvinna han hade det djupaste förhållandet med, Märta Larsson, var en mycket progressiv person; på trettiotalet blev hon en antinazistisk kämpe.

Som en poet för det storsvenska funkar Dan Andersson inte alls. Han motsatte sig all slags krigshets och allt storsvenskt som flödade under nationalromantikens dagar.

Jag tror inte någon klarar sig utan hjältar. Men det är bra om de hjältar man skaffar sig aldrig riktigt går att få rätsida på eller alltid går att vara lojala mot. Åtskilliga tror fortfarande att hans död på hotell Hellman var ett självmord. De vill odla den myten. Men han dog för att han på kvällen före den natt då han omkom av cyanväteförgiftning, hade supit sig asberusad på en lyxkrog så att han inte märkte eller vaknade av lukten från ohyrebekämpningen. Jag och min gode vän Nils Holmdahl, som forskat mycket kring skalden, hittade i polisrapporten där den legat gömd i hundra år, hans allra sista anteckning, hastigt nerklottrad på en papperslapp innan han la sig. Den löd:

”Obs! Spottlådorna

Historier revolven som klickade”

Revolvern som klickade? Vi stirrade på hjältens sista ord. Förmodligen rörde det sig om ett uppslag till en novell.