Göran Greider: Vi behöver hjältar även om det skaver

Jag har mina hjältar. Dan Andersson, den gamle finnmarksskalden, är en av dem och jag har skrivit flera böcker om honom. I Dalarnas finnmarker börjar snart den årliga Dan Anderssonveckan och många kommer att dra dit och några av dem kommer att känna sig som pilgrimer till Mecka när de går den långa vägen till Luossastugan och plötsligt skymtar något bortom bergen. Min mor fick något särskilt i blicken när hon första gången besökte torpet där skaldens familj en gång bodde. Jag själv får det: Stående i Skattlösberg, byn där han föddes, känns det alltid som att navelsträngen till det vanliga Sverige klippts av. Man är i främmande land, och ändå i det välbekanta.

De verkligt intressanta hjältarna är de som inte är entydiga. Dan Andersson, som dog 1920 på ett hotell i Stockholm, var kluven i snart sagt alla avseenden. Han skrev allra vackrast om den finnmark han kom ifrån, men det var lika ofta storstaden – Stockholm – han längtade till och det var där han på många sätt formades i radikala bohemkretsar. Litterärt fick han aldrig någon hög rang i kulturelitens ögon, men han påverkade på ett avgörande sätt giganter som Harry Martinson och Werner Aspenström. Joakim Thåström älskar honom, hans version av En spelmans jordafärd är mäktigt vildmarksödslig.