Peter Hellman: Regeringens förslag kan göra Sverige till EU:s mest övervakade land

Regeringen, som redan ökat övervakningen i samhället mer än någon annan regering i mannaminne, föreslog förra veckan att Sverige ska utrusta polisens övervakningskameror med ansiktsigenkänning i realtid med hjälp av AI. Rent praktiskt handlar det om att införa ett undantag från förbudet mot ansiktsigenkänning i EU:s lagstiftning. 

I lagrådsremissen öppnar man för att polisen ska få använda tekniken för vissa kategorier av allvarlig brottslighet –visserligen med krav på tillstånd. Men i brådskande fall ska användningen kunna påbörjas direkt. Genom förslaget väljer regeringen att utnyttja varje undantagsmöjlighet som EU-lagstiftningen medger till max. Det här är inte något Sverige måste göra, tvärtom är det ett aktivt politiskt val. 

EU-lagstiftningens syfte är egentligen att begränsa denna typ av övervakning och att utgöra en absolut yttre ram för hur långt medlemsstaterna får gå när det gäller den här typen av mycket avancerade intrång i privatlivet. Den svenska linjen innebär alltså inte bara en vid tolkning av undantagen, utan att man aktivt blir ett av EU:s mest övervakningsvänliga länder.

Vad är då faran med detta? 

Jo, realtidsövervakning med ansiktsigenkänning innebär oundvikligen att alla som passerar en kamera kontrolleras biometriskt. För att söka efter en specifik person måste systemet först analysera allas ansikten. 

Därmed görs hela befolkningen till föremål för en åtgärd som i sig utgör ett integritetsintrång. Det är ett skifte i statens maktutövning; en övergång från riktade insatser till vad som i praktiken är generell screening av medborgare.Gång på gång har det visat sig att övervakningslagar utökas över tid. Undantag blir huvudregler, trösklar sänks och övervakningen används för fler och fler syften. 

Befogenheter som först reserverats för de mest extrema fallen används snart i betydligt vidare sammanhang när tekniken väl är på plats. Detta är ett tydligt mönster, såväl i Sverige som internationellt. Om tekniken finns och om staten upplever att den ”fungerar” kommer gränserna oundvikligen att flyttas.

Lägg till detta de tekniska bristerna och risken för missbruk. Internationella studier och erfarenheter visar att automatiserad ansiktsigenkänning ofta leder till diskriminering och felidentifieringar, särskilt för personer med utländsk bakgrund. När en algoritm pekar ut en oskyldig riskerar det leda till polisingripanden, trakasserier, misstro – och en upplevelse av staten som påverkar individen långt efter att misstankarna avskrivits. 

Regeringens ansiktsigenkänningsförslag handlar därför inte bara om att underlätta brottsbekämpning, utan om relationen mellan individ och stat. Om vi accepterar att statens system får identifiera människor i realtid på gator och torg, accepterar vi också att gränsen för vad staten får göra förskjuts.”Gör du inget olagligt har du väl inget att dölja…” brukar någonstans här dyka upp i lite för många diskussioner kring övervakning. 

Detta intellektuellt ohederliga tankesätt bygger på den grundläggande missuppfattningen att skydd för privatlivet är något som ska förhandlas bort när man inte brutit mot lagen. I verkligheten är det tvärtom: Staten varken ska eller får behandla människor som potentiella misstänkta i förebyggande syfte. Rättigheter är inte något vi tilldelas för att vi inte gjort något fel; de är människors skydd mot staten.

Det är fullt möjligt att vilja bekämpa grov brottslighet och samtidigt inse att ansiktsigenkänning med AI inte är rätt väg att gå. Rättsstaten skyddas bäst genom att hålla de mest ingripande verktygen utom räckhåll. Ansiktsigenkänning i realtid hör till dem.