Somar Al Naher: Syrierna torterades – men regeringen tycker det är mer synd om svenskarna

Så här ser cynism ut. Diktatorn Bashar al-Assad hann knappt fly sitt land innan svenska regeringen började planera för syriers återvändande.

I dag är det ett år sedan al-Assad föll. I mer än femtio år plågade regimen sin befolkning.

Vid den här tiden förra året stod jag på Sergels torg tillsammans med hundratals syrier och firade den historiska händelsen. I centrala Stockholm samlades syrier som flytt tunnbomber, kemvapenattacker och ryska flyganfall.

Folk sjöng, grät och kramade om varandra. En kvinna delade ut rosor, en annan bjöd på hembakade sötsaker.

Men glädjen blev kortvarig. Nästan omedelbart gick Migrationsverket ut och varnade syrier för att resa till Damaskus. Myndigheten sa att de som inte har svenskt medborgarskap och som åker till sitt födelseland riskerar att bli av med sitt uppehållstillstånd.

Syrierna har hamnat i en Kafkaartad situation. Människor som offrat allt för Syriens frihet får alltså inte vara med och skörda frukterna. I stället tvingas många välja mellan att stanna i Sverige eller återse sin familj.

En av dem som drabbats är svensksyrierna Omar Alshogre. Han var bara 15 år första gången syriska säkerhetstjänst tog honom på en fredlig demonstration. När Alshogre gick på gymnasiet greps han igen och fördes till det ökända Saydnaya-fängelset. Amnesty International har beskrivit Saydnaya som ett mänskligt slakthus.

Här utförde regimen systematiska massavrättningar i hundratal, varje vecka under flera år.

När Alshogres mamma lyckades få ut sin son genom att muta vakterna vägde hens pojk bara 35 kilo, han var kraftigt undernärd och sjuk i tuberkulos.

I onsdags publicerade Uppdrag granskning tillsammans med internationella samarbetspartner en omfattande läcka från den syriska underrättelsetjänsten som bekräftar precis det Omar Alshogre och andra överlevare vittnat om.

Läckan innehåller 134 000 dokument och bilder. På fotografierna syns nakna, utmärglade kroppar med tydliga spår av tortyr. Liken är märkta med fångnummer, antingen skrivna direkt på huden eller placerade på vita lappar intill dem.

Att det finns så här omfattande bevis beror på att säkerhetstjänsten tvingades dokumentera varje död kropp för att bevisa att man gjorde sitt jobb. Vissa vakter tvekade att mörda, andra lät sig mutas för att släppa fångar. Därför skapade regimen ett helt byråkratiskt maskineri där varje tjänsteman skulle styrka sin lojalitet till uppdraget.

Mot alla odd lyckades Omar Alshogre fly och han hamnade till slut i Sverige 2015.

Han lärde sig språket, utbildade sig, fick en svensk familj och blev en viktig röst i kampen mot regimens brott. Han har vittnat i FN och talat i USA:s kongress. I Sverige är han aktuell med boken ”Hundra blommor” och förra sommaren talade han i Sommar i P1 om sina brutala erfarenheter.

Men själv får han alltså inte åka till Syrien, inte träffa sina anhöriga, inte se sina vänner, inte besöka sitt barndomshem. Inte fira mitt på torget i Damaskus. Trots att han betalat ett omänskligt högt pris.

Vad som gör det hela än mer hjärtlöst är att våra svenska ministrar gör allt för att fler syrier ska återvända. I förra veckan reste migrationsminister Johan Forssell och biståndsminister Benjamin Dousa till Damaskus för att få nya styret att ta emot syrier som skickas tillbaka mot sin vilja.

En cynisk migrationspolitik där syrier inte får åka hem när de längtar – bara när Sverige vill bli av med dem.

Trots att landet fortfarande är märkt av krig, våld och kaos anser vår regering att det är försvarbart att utvisa människor dit.

Många syriska flyktingar känner sorg över att de ständigt framställs som hotet snarare än som offren. ”Flyktingkrisen” 2015 beskrivs som något syrierna utsatte Europa för – inte som en effekt av vad Assadregimen utsatte syrierna för.