Agmall Sarwari: Solidaritet är att stå kvar när det kostar

Om musik äger politisk kraft föds den i solidaritetens ögonblick. I insikten, som Billy Bragg formulerar det, att du inte är ensam. 

Från Braggs gitarrackord är steget kort till Toni Morrison. Hon visade att lidandet upphör att vara ett individuellt misslyckande först när det erkänns som ett gemensamt sår. 

Konst blir politisk kraft när den blottlägger att vi utkämpat samma slag. Våra sorger är inte unika, utan delade. Ur känslan av att vara mindre ensam föds modet att agera.

Författaren Joyce Carol Oates går längre när hon beskriver läsning som ett sätt att “glida in i en annans hud, röst och själ”. Det är en förförisk tanke – litteraturen som empatimaskin. 

Här vaknar min inre kritiker; en röst från 80-talets punkscen, redo att sparka in vackra meningsbyggnader med kängorna först. Han tillhör delen av rörelsen som tröttnat på ord. Men för honom saknar språket inte magi, tvärtom – han vet att orden kan resa murar. 

Drömmen om att glida in i en annans hud handlar mindre om författarens hantverk och mer om läsarens narcissism. När litteraturen bekräftar snarare än utmanar blir den en spegel för vår egen godhet. Vi läser för igenkänning, inte friktion. 

Är kulturens uppgift enbart att trösta de redan bekväma? För punkaren är analysen otillräcklig: tron på att världen förändras bara vi sätter ord på skiten. För den på marginalen är solidaritet utan insats enbart teater. Ett skådespel framför kulisserna av en migrationspolitik som slår sönder liv. 

Radbandet av värmerekord hindrar inte samtidens militära upprustning. Vi lever i ett Sverige som snart fängslar barn. Nazister marscherar åter på gatorna. Ändå betraktar vi förfallet, nickar bekymrat och skyndar hem till naturvinet. Ord blir handling först när de förenas med risk, menar han. 

Kritiken svider för att den träffar rätt; analysen är sällan en hammare, oftast bara ett museum. Den annars så medvetne delar pliktskyldiga inlägg om folkmord, men först när det personliga varumärket kräver det. 

En cynisk kalkyl där vi vill ha revolutionen, men utan att riskera kreditvärdigheten. Även i det lilla flyr vi friktionen: rädslan för att bli den besvärliga gästen vid middagsbordet eller den som sabbar stämningen i bostadsrättsföreningen. 

I medelklassens självförverkligande reduceras konsten till en inredningsdetalj, likt sticklingar och dyra doftljus. Vi protesterar genom att konsumera. Vi poserar klubbsvettiga i en ”Rädda Trädgården”-t-shirt och lägger upp klipp i sociala medier. 

När punkaren kallar mig en ”navelskådande selfie-socialist” är domen inte helt orättvis. Glömde vi bort var vi kom ifrån så fort vi fick råd att glömma? Men det finns en förrädisk bekvämlighet även i punkarens renläriga ilska. Det är enklare att vara arg ensam än att foga sig i kollektivet. 

I hyperindividualismens era blir cynismen en snuttefilt, och när frustrationen övermannar är det lockande att peka finger åt de som kommit sent, åt posörerna och de ”fega”. Men den ilskan är steril. 

Att stå utanför och döma är en lyx där man slipper kompromissa och utföra det otacksamma fotarbete som faktiskt bygger samhällen. Då tänder vi inte eldar för att värma andra, utan för att omgivningen ska beundra hur vackert vi brinner. Martyren förbränns på ett ögonblick; organisatören måste glöda i åratal. 

Kanske är just organiserandet av människor det svåraste, det mest otacksamma. Arbetet kräver att vi punkterar egot, hur uppsvällt av rättfärdighet eller selfie-socialism det än blivit. Annars riskerar vi en autoimmun reaktion – en rörelse i krig med sig själv. 

Sanningen är att vi måste rymma dem alla inom oss. Vi behöver punkarens heliga vrede för att inte somna, och analytikerns klarsyn för att veta vart vi ska rikta kraften. Men utan organisatörers uthållighet blir insikterna hemlösa. Vi finner värmen i studieförbundets ljumma kaffe och i kylan runt plakatskaften; i det tålmodiga nötandet tillsammans med andra när systemet sviker. 

Solidaritet är inte att älska sin nästa som abstraktion. 

Det är att stå kvar när det kostar.