Göran Greider: Det är svårt att se något annat slut än en orättvis fred

När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 trodde nog de flesta, inklusive jag, att Kiev skulle falla inom några veckor. Ett upprustat imperium gav sig på en mindre nation. Att Ukraina klarade av att stå emot invasionen och försvara sitt land framstår som direkt mirakulöst. Stödet från nästan alla andra EU-länder var nästan ögonblickligt, men det var – och är – det ukrainska folket, civila och stridande, som fått bära den tyngsta bördan och hela den enorma mänskliga tragedin som kommer ur detta krig.

Räknar man utsläckta liv måste också de ryska soldater som hänsynslöst offras av Kreml för att vinna några hundra meter terräng tas med i det sammanlagda mänskliga lidandet.

Det går inte att på något känt sätt kvantifiera det lidande som sprider sig genom det ukrainska samhället, när ett barn dödas av en rysk missil eller en soldat mister livet. Det fortplantas genom släktingar, barn, föräldrar och vänner som ringar på vattnet. I många generationer framåt kommer detta krig att prägla människors liv.

Kriget har också fått andra, mer abstrakta konsekvenser utanför Ukraina i övriga Europa: Mer och mer resurser läggs på militär upprustning, vilket på sikt tränger undan andra saker, såsom klimatsatsningar och välfärd. Resultatet kan bli ett oroligare Europa och förlorad terräng i klimatpolitiken. Men också socialdemokrater och vänsterpartier som får se sina traditionella hjärtefrågor underordnas upprustningsspiralen: Hur mycket vänstern och socialdemokratin än föreslår i ökad upprustning kommer högern alltid att kunna bjuda över. Rysslands förbannade krig, som startades av en högerman i Kreml, Putin, gynnar allt slags högertänkande i politiken i stort.

Vapenindustrin blir dessutom ett mäktigare inslag i samhällena, inte minst i Sverige och även om kriget skulle upphöra imorgon dag kommer den att vilja fortsatta att kränga sina produkter.

Att Donald Trump sköter förhandlingarna med Ryssland och Ukraina är det få som känner sig trygga med och man får glädja sig åt att EU-länderna försöker jämna ut oddsen något till Ukrainas fördel.

Samtidigt är det svårt att se något annat slut på denna aggression än en tyvärr orättvis fred, där folkrätten underordnas stormakter och imperier. Men alternativet är ett än mer sönderslaget Ukraina, fler döda och en fortsatt stärkt högeragenda i politiken. Att hoppas på att Putins Ryssland kollapsar på grund av krigsansträngningar och sanktioner förefaller tillsvidare vara önsketänkande.

Ännu mer av önsketänkande är hoppet om att Ukraina ska ”vinna” – alltså på något sätt på slagfältet återerövra de territorier landet mist till aggressorn. Ett återtagande av östra Ukraina och Krim skulle kosta ofattbara mängder människoliv och är helt enkelt inte realistiskt, särskilt inte med tanke på hur krigstrött det kämpande ukrainska folket måste vara och hur fast Kreml sitter i sitt imperietänkande.

Har alla de som kämpat vid fronten i så fall slagits förgäves? Nej. De har räddat ett suveränt, om än territoriellt sargat Ukraina. Deras insatser har inte varit förgäves.

Hur stor är risken efter ett eventuellt fredsavtal att Putin vänder blicken mot exempelvis Moldavien eller Georgien? Den är betydande. Men det är också så att Ukrainas kamp faktiskt visat att priset är högt även för en militariserad militärstat att erövra och ockupera ett annat land. Ingen vet, men det troliga är helt enkelt att det ryska imperiet inte skulle orka med ett sådant krig till. Anfallskriget mot Ukraina antas ha lett till kanske tio gånger fler offrade ryska soldater än Sovjets förluster i Afghanistan.

Skulle det till slut bli en fredsuppgörelse, eller åtminstone ett vapenstillestånd i detta krig, kommer det med all säkerhet inte att vara något att jubla åt. Men ett fortsatt krig går heller inte att jubla åt.