Enna Gerin: Varje vinter känner jag: ”Det här är inget värdigt liv”

Vintermånaderna är helt skoningslösa mot oss barnfamiljer. Det värsta är inte mörkret, kylan, slasket, overallerna, vantarna, mössorna, inte heller barnvagnarna som ska dras genom tung och oplogad snö. Allt det kan jag leva med. 

Det jag inte längre orkar är pärlbandet av förkylningar, kräksjukor, febernätter och den evighetslånga hostan som rullar genom familjen i veckor, ofta flera månader i sträck. Jag vill bara ge upp och börja gråta.

Varje vinter känner jag att det här inte är ett värdigt liv. Varje vinter funderar jag seriöst på om det är värt att bo i Sverige när nästan halva året består av att försöka överleva diverse bakterie- och virusinfektioner.

Jag har letat fram den stora förpackningen med munskydd som blev kvar efter pandemin. Snart blir jag en sådan där galning som går runt med munskydd på allmänna platser. Desperationen kommer driva mig dit.

Vad hände egentligen med erfarenheterna från pandemin? När alla lärde sig att tvätta händerna ofta och ordentligt, stanna hemma de första dagarna med symptom, hosta i armvecket. Idag känns denna folkhälsans vett och etikett som bortblåst. 

Folk sitter och hostar och snorar i fulla bussar och tunnelbanevagnar. Barn lämnas sjuka på förskolor och kollegor kommer risiga till jobbet och smittar ner hela arbetsplatsen. Gudarna ska veta att jag själv inte är felfri när det kommer till det här.

Men ska vi som samhälle bara acceptera att det är så här varje vinter? Kan vi inte göra något åt det? Det kanske behövs en stor nationell informationskampanj som påminner folk hur man ska bete sig. Folkhälsomyndigheten kan skicka ut en broschyr till alla hushåll: “Så vinner vi kriget mot virusen och bakterierna”.

Samtidigt tror jag inte att någon kampanj i världen kommer att hjälpa oss om många människors möjlighet att betala hyran och räkningarna påverkas kraftigt ifall de drar på sig en, två eller tre karensdagar på en månad.

Handelsanställdas förbund släppte nyligen en rapport där 77 procent av de tillfrågade medlemmarna uppgav att de har arbetat trots att de varit så sjuka att de egentligen borde varit hemma. Ekonomin är den vanligaste orsaken till det. Karensavdraget innebär ett inkomstbortfall på omkring 900 till 1 200 kronor per karensdag för en handelsanställd.

Vi har alltså ett system som varje dag tvingar människor, främst inom arbetarklassen, att välja mellan att förlora tusentals kronor eller att gå till jobbet sjuka och då riskera att smitta ner sina medresenärer i kollektivtrafiken, sina kollegor på jobbet och sina kunder och brukare som man möter under arbetsdagen. 

Jag som tillhör den datoriserade tjänstemannaklassen påverkas inte lika mycket av karensen. Dels för att jag ofta kan undvika den genom att jobba hemifrån sängen eller soffan när jag är förkyld och krasslig. Som jag gör just nu i skrivande stund. Dels för att inkomstbortfallet inte slår lika hårt mot min ekonomi. 

Men bara möjligheten att ett slopat karensavdrag kan bidra till att människor slutar gå till jobbet sjuka, till att smittspridningen i samhället minskar, till att jag och min familj kanske slipper ett par infektioner varje vinter – det gör mig beredd att utropa detta till valets viktigaste fråga!