Göran Greider: Därför borde ebola skrämma oss mer

Praktiskt taget alla invånare i Sverige har hört om och förskräckts av ebola-epidemin som nu utsläcker liv i Centralafrika. Men det är något djupt störande över nästan all rapportering om den fruktansvärda smittan. Det är som om den pågår i en helt annan värld helt bortom vår egen, den är nästan "exotisk" och har inte mycket med oss i den "upplysta världen" att göra och inte skulle ”vi” attackera sjukhus för att få tag på våra döda anhöriga?

Och visst: det är sant att risken för att den nya varianten av ebolaviruset ska spridas i västvärlden och i Sverige är mycket låg och därför kanske det är rationellt att vi känner oss uppskrämda men på samma gång så märkligt trygga. Till exempel hör vi sällan något om risken för att viruset kan mutera.

Men jag ser den där tryggheten som illusorisk och ett exempel på självbedrägeri, men inte för att risken för smittspridning hit är stor; det är den inte enligt all expertis. Nej, det jag tänker på är vår enastående förmåga att isolera problem vi helst inte vill tänka på till en plats långt borta och inte acceptera att den har något med själva vår civilisation att göra.

Coronapandemin är idag praktiskt taget bortglömd i det allmänna medvetandet och därmed också insikten att världen i slutändan hänger samman. En fladdermus lyfter i en världsdel och det kan få konsekvenser i en annan.

Det första stora ebolautbrottet 2014 bröt ut i Västafrika. Men redan 1976 identifierades det första i Centralafrika. Uppåt 30 000 människor kan då ha dött under åren 2014-16. Det finns teorier om att utbrottet 2014 hade med avskogning att göra och kan faktiskt ha börjat med ett yxhugg.

Fattiga bönder fällde skog för att kunna odla grödor och då stördes det naturliga livshabitatet för fladdermöss, som ofta bär på många virus utan att själva bli sjuka av dem. Fladdermössen började husera närmare byarna. Det kan ha varit så att smittan startade när en tvåårig pojke på landsbygden i Guinea lekte i ett ihåligt träd där fladdermöss slagit sig ner och insjuknat.

Det kallas för zoonoser - alltså sjukdomar som kommer när vilda djur som är bärare av farliga virus på grund av markexploatering, som avskogning, gruvbrytning eller vägbyggen, plötsligt måste flytta på sig eller blir stressade, vilket kan göra att smittor sprids till människor.

Fenomenet är sannerligen inte unikt för Afrika. Tvärtom är sambandet mellan exploatering av naturen och nya smittor något som präglar hela vår moderna civilisation. Något som sällan kommer fram i rapporteringen. Då ska man veta att forskare räknar med att det på denna jord existerar åtminstone 800 000 (!) virus som potentiellt kan vara farliga för människan.

Zoonoser blev vanliga i själva vår civilisations gryning när människan började hålla sig med tamdjur. Tuberkulos från nötkreatur, kikhosta från får eller påssjuka som troligen kom från grisar.

På Statens veterinärmedicinska anstalt kan man läsa om massor av olika zoonoser, som först drabbar olika djur och i vissa fall även människor. Ebola är ett exempel på en zoonos, men det är också sorkfebern som är ganska vanlig i Sverige (inga jämförelser i övrigt: ebolan har en enorm dödlighet).

Exploatering av naturen, i kombination med allt fler människor på jorden, är grunden till problemet.

Sedan kan alla andra totalt förskräckande globala samband läggas till: Fattigdom och krig, minskat bistånd från västvärlden till den fattiga världen, mäktiga läkemedelsbolag som är mer intresserade av att utveckla mediciner och vaccin till folk i den rika världen där de kan tjäna pengar på dem än att bota fattiga.

Men då har vi just ett globalt sammanhang där ebolan och vi själva ingår. Inte något exotiskt. Vi borde därför inte känna oss så pass trygga som vi gör när vi läser de alarmerande rapporterna om smittan som nu skördar liv i en annan världsdel.

Ingen människa är en ö. Och ingen epidemi saknar band till den världskapitalistiska civilisation vi byggt åt oss.