Jenny Bengtsson: Facket tappar greppet om arbetarklassen

Är den svenska arbetsmarknadsmodellen i fara? I Anders Kjellbergs nysläppta rapport ”Den svenska modellen - medlemmar, förtroendevalda och organisationsgrad” framträder en mörk bild: en bild av en världskänd modell i kris. Samtidigt finns ljuspunkter.

Nästan hela Sveriges arbetsmarknad täcks av kollektivavtal. I världen är det bara Island som har högre facklig organisationsgrad än Sverige. Majoriteten av alla anställda är med i facket; 69 procent.

Men det är också här källan till oro ligger. För 20 år sedan var organisationsgraden i Sverige 77 procent. För 40 år sedan var den 86 procent. Rekordåret 1986 var nära nio av tio med i facket. Dagens organisationsgrad på 69 procent är alltså en del av en lång nedgång - och om vi just idag befinner oss i den högre eller nedre delen av den återstår att se, men det finns tydliga statistiska trender. Den fackliga organiseringen minskar och har gjort det under decennier. Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökar. Där det behövs facklig organisering och facklig styrka som mest går utvecklingen åt motsatt håll.

Idag är arbetare bara organiserade till 58 procent; att jämföra med tjänstemännens organisationsgrad på 74 procent. Klyftan mellan arbetare och tjänstemän har aldrig varit så stor - och den fortsätter att öka. En ytterligare tillbakablick till för 20 år sedan bekräftar detta. Då var både arbetare och tjänstemän organiserade till 77 procent. Det är kanske just här rapportens viktigaste slutsats finns. Att det nu, när det gäller facklig organisering, skiljer hissnande sexton procentenheter mellan arbetare och tjänstemän. Knappt sex av tio arbetare är med i facket, medan tre av fyra tjänstemän är det.

De flesta anställda i Sverige omfattas idag, oavsett om de är med i facket eller inte, fortfarande av kollektivavtal. De får alltså i stor utsträckning samma villkor som de som är med i facket får. Detta är vår modells paradox: Alla skördar frukterna av andras hårda fackliga arbete. Det är ett aktivt val att ha det så, för alternativet skulle vara att fackliga medlemmar utsorteras och väljs bort till förmån för oorganiserade. Det finns säkerligen många anställda i Sverige som medvetet väljer att stå utanför facket för att de ändå får lön, ersättningar, semesterersättning och andra olika villkor. Deras val är deras, men det urholkar systemet över tid. Det här pekar Anders Kjellberg särskilt på - att arbetare idag är mindre organiserade än tjänstemän, men mer beroende av kollektivavtalens skydd.

För inget kollektivavtal upprätthåller sig självt, på precis samma sätt som ingen rutin, policy eller instruktion följer sig själv. Det krävs organisering, hot om strejk och framför allt lokal facklig organisering och styrka på arbetsplatserna för att hålla igång den stora maskin som den svenska arbetsmarknadsmodellen är. Men i takt med att arbetare allt mer pressas in i allt otryggare villkor, som i handeln, restaurangbranschen, logistik och privat välfärd, för att inte tala om den växande gigbranschen, minskar också förutsättningarna för facklig organisering. Den som hela tiden hänger löst vågar aldrig säga något.

Den svenska modellen bygger på idén att alla anställda är fackligt organiserade, eftersom det bara är så man kan balansera arbetsgivarnas makt. När arbetarklassen trappar ned på sin fackliga organisering medan tjänstemännen ökar förändrar det modellens hela grund. Den fackliga organiseringen består, men den blir mindre arbetarvänlig eller arbetarmedveten. Byggkriser, krig i omvärlden, osäkra och otrygga anställningar, rädsla för att förlora sin anställning och utbredd arbetslöshet slår alltid hårdast mot de redan svagaste. Den centrala klassfrågan: otrygghet gör organisering svårare.

I år är det valår i Sverige. Visserligen ser opinionsmätningarna mer vänsterlutande ut i Sverige, men i omvärlden är utvecklingen annorlunda - och valet är inte avgjort heller. Det är ingen slump att högerpopulismen växer där den fackliga närvaron försvagas. När känslan av kollektiv makt förloras söker människor andra sätt att uttrycka frustration. Därför handlar Kjellbergs rapport ytterst inte om facklig statistik. Den handlar om vilken sorts samhälle Sverige är på väg att bli.