Peter Hellman: Därför är mer övervakning en riktigt dålig idé

Moderaterna aviserade häromdagen ett vallöfte där de lovar att fördubbla kameraövervakningen och sätta upp 5 000 nya övervakningskameror Det är något väldigt fel på ett land när ett parti stolt kan gå till val på det.

Det hela presenteras såklart som trygghetspolitik. Som ett sätt att bekämpa brottslighet, skapa ordning och återta kontrollen över det offentliga rummet. Men det är också något annat; ett uttryck för hur snabbt vi vänjer oss vid att staten ständigt ska övervaka fler och hur den kommer allt djupare in i vår personliga sfär.

Det finns situationer där kamerabevakning kan ha brottsförebyggande effekt, bidra till utredningar och öka möjligheterna att klara upp vissa typer av brott. Men en rättsstatlig diskussion kan inte stanna vid att en åtgärd möjligen har viss effekt. Den måste också handla om vilka intrång som görs, vilket underlag som finns, om åtgärden är proportionerlig och vad som händer med samhället när övervakning steg för steg blir ett normaltillstånd.

Att ett parti nu kan gå till val på att övervaka oss är ett tydligt tecken på att den nyanseringen helt saknas. Vad gör det med ett fritt samhälle när utgångspunkten allt oftare blir att människor skall kunna följas, registreras och kontrolleras i offentliga miljöer? Vad händer med relationen mellan staten och medborgarna när misstänksamheten institutionaliseras i form av kameror, register och AI-verktyg? Och vilka demokratieffekter får det när den mänskliga rättigheten till skydd för privatlivet gång på gång kompromissas bort utan tillräckligt underlag? Frågorna förblir obesvarade i Moderaternas Sverige.

Det är fråga om en farlig förskjutning. Ett fritt samhälle kännetecknas nämligen inte av att staten har maximal insyn i medborgarnas liv, utan av att staten tydligt måste motivera varje intrång, visa att det är nödvändigt och hålla sig inom tydliga gränser. Staten ska, enkelt uttryckt, inte övervaka mer än den måste. Den får inte samla in mer information än vad som är nödvändigt. Och den bör inte göra långtgående inskränkningar i människors fri- och rättigheter bara för att det är tekniskt möjligt och politiskt gångbart.

För bara några år sedan hade en kraftig utbyggnad av statlig kameraövervakning åtminstone behövt presenteras med större försiktighet; som ett undantag, ett ingrepp som krävde noggranna avvägningar. Det hade ställts krav på begränsningar, uppföljning och utvärdering. Nu presenteras det i stället som ett offensivt vallöfte. Det om något säger något om hur snabbt normaliteten har förskjutits.

Övervakning beskrivs ofta som neutral teknik där kameror framställs som passiva objekt; som om de bara fanns där utan att förändra samhället omkring sig. Men övervakning är aldrig bara teknik. Den påverkar beteenden, maktförhållanden och samhällsklimatet. Ytterst förändrar den känslan av vad det innebär att röra sig fritt i det offentliga rummet.

När gränsen för övervakningen väl har flyttats är den sällan enkel att flytta tillbaka. Register som byggs upp för ett syfte kan användas för ett annat. Befogenheter som först sägs vara avsedda för de allra allvarligaste situationerna tenderar med tiden att omfatta fler sammanhang. Därför kan frågan inte bara tillåtas att handla om brottsbekämpningens kortsiktiga nytta. Den måste också handla om vilket samhälle vi håller på att bygga; nämligen ett samhälle där staten allt oftare möter medborgaren med misstänksamhet. Ett samhälle där den politiska lösningen på otrygghet är mer övervakning.

Sverige har problem med grov kriminalitet och människor har naturligtvis rätt att kräva trygghet. Staten har också en skyldighet att bekämpa brott och skydda dem som drabbas av våld. Men just därför måste politiken hålla huvudet kallt. En rättsstat prövas nämligen inte när det är lätt att stå upp för principerna. Den prövas när trycket är hårt och när opinionen kräver snabba åtgärder. En ansvarsfull politiker ger inte efter för detta utan väljer kloka lösningar med respekt för mänskliga rättigheter.

Men nu har vi alltså kommit till den punkt där övervakning i stället blir ett vallöfte i sig. Det är en ytterst farlig utveckling.