Göran Greider: Nu måste väljarna vakna om klimatet

En god nyhet den senaste tiden - bland många dåliga - är att klimatfrågan seglar upp i väljarnas medvetande. I Demoskops undersökning för SvD hamnar frågan bland de tre viktigaste - och den har stigit den senaste månaden. Jag har skrivit det förut och skriver det igen: Klimat- och miljöfrågorna kan bli den stora jokern på valdagen. Detta trots att medierna tenderat att spela ner dem under lång tid, samtidigt som politikerna - förutom miljöpartiet - talat allt mindre om dem.

En intressant sak påpekas av Demoskop: att dessa frågor seglat under radarn beror också på att den är så extremt polariserad. Tidöväljarna bryr sig nämligen knappt alls om den och högerpolitiker nämner klimat nästan bara när svindyra kärnkraftsplaner är på tapeten. Kristersson talar aldrig självmant om klimat och miljö och det parti, Liberalerna, som sitter på klimatministerposten saknar som bekant all trovärdighet i frågan.

I grunden är detta naturligtvis skrämmande: Halva väljarkåren blundar mer eller mindre medvetet för ödesfrågorna för livet på planeten. Hur är det egentligen möjligt? Inom något årtionde kommer vi förmodligen att tala om detta fenomen som en av de största mentala förträngningar som ägt rum.

Men det ger en vänsterväljare som mig också råg i ryggen: Vi tillhör de moderna, de vakna, de som inte blundar för existentiella realiteter och i långa loppet är det avgörande. Själv har jag väl aldrig kallat mig woke, men jag har alltid betraktat mig som klarvaken, inte minst i de gröna frågorna.

Vad krävs egentligen för att större delar av väljarkåren - för att inte tala om politikerna - ska vakna upp och för åtminstone ett ögonblick fixera sig vid något annat än hotet från Ryssland eller bensinpriserna? Den dagliga dosen i medierna om det militära säkerhetsläget tenderar att dränka det mesta. Oförmågan att låta begreppet säkerhetspolitik också omfatta klimat- och miljöfrågor är slående, trots att allt från brist på dricksvatten, översvämningar eller torka får effekter på det som är högerns favoritfråga: migration. Ordet ”klimatflykting” hörs sällan i rapporteringen.

Trots den massiva rapporteringen från Ukraina skrivs det väldigt litet om en av krigets värre konsekvenser: Spridningen av resistenta bakterier. Eller om de enorma fotavtryck i atmosfären som USA:s, Israels eller Rysslands krig orsakar.

Men stigande temperaturer på jordens yta och varmare och fuktigare inte minst på våra breddgrader får redan nu och på sikt alltmer effekter på folkhälsan. Virus och bakterier som kan vara farliga för människor sprids lättare i varmare klimat. De flesta hälsoexperter och forskare är ense om att en ny pandemi, kanske av samma dignitet som Covid 19, inte är en fråga om utan när. Samtidigt vägrar världen förbereda sig för det: Förhandlingar mellan rika länder i Nord och fattiga i Syd om jämlik tillgång till mediciner och vaccin tycks hela tiden stranda därför att läkemedelsbolagen vill bevaka sina vinster och inte gärna släpper läkemedel till dem som har svårare att betala för dem.

Ska det verkligen krävas en svår brandsommar, allt fler översvämningar eller en svår värmebölja för att den sovande delen av väljarkåren ska vakna upp? Förmodligen är det så. Klimatrapporter kan viftas bort. Det kan inte ett bett från giftigare fästningar än förr eller från en mygga som sprider farliga sjukdomar som nyss bara fanns i tropikerna.

Det parti som tillsvidare vinner på att klimatfrågan ändå ökar i betydelse är Miljöpartiet. Magdalena Andersson nämner den sällan. Men jag undrar om inte de tre rödgröna partierna, och till och med Centerpartiet, borde gå ut med ett gemensamt manifest i just klimatfrågan. En deklaration. Ett upprop. För att lyfta frågan och för ge Tidöpartierna dåligt anseende för att de inte bryr sig alls. Oppositionen är splittrad, ja, men mindre i frågan om klimat (och kärnkraften kan de ju hoppa över i manifestet).

Jag tänker mig helt enkelt en gemensam moralisk uppläxning av Tidöpolitikerna och deras väljare.