Ulf Kristerssons regeringsalternativ är inte alls klart

Regeringsfrågan fortsätter tills vidare att vara den mest brännande frågan i svensk politik när det återstår fem månader till valdagen. Tyvärr, förstås. Det är en tragedi för själva demokratin att politiken i dagsläget är så låst vid tänkbara regeringsformationer, istället för desarmerandet av de tickande bomberna: Ojämlikhet och klimat.

Just nu har Tidöpartierna verkligen en fördel: De är samlade kring ett block, ett tydligt regeringsalternativ, medan oppositionspartierna knappt kan tala med varandra och vart och ett av dem har sina ultimata krav.

Själv kan jag inte förstå varför de fyra oppositionspartierna helt enkelt inte möts och deklarerar att deras alternativ är en s-ledd minoritetsregering som de övriga kan förhandla hårt med. Det håller ju på att bli en överlevnadsfråga: Om inte oppositionen samlar sig till ett tydligare alternativ, så kommer Tidöpartierna att vinna på det när de varje dag kan tjata om splittringen på vänsterkanten och peka på att de själva har ett klart alternativ.

Men hur klart är egentligen Tidöpartiernas alternativ? Det är egentligen först när man börjat titta på saken riktigt konkret, till och med som personfrågor, som Tidöalternativet börjar skaka på allvar.

Vem blir statsminister? På senare tid har Åkesson gått om Kristersson som Tidöväljarnas statsministerfavorit. Men man kan vara helt säker på att moderaterna aldrig kommer att acceptera att Kristersson stiger åt sidan, och det gäller även Kristdemokraterna och Liberalerna. Där finns en konflikt. Jovisst, vice statsministerposten kommer säkert att gå till en SD:are.

För det andra – hur kommer småpartierna på Tidösidan att reagera när antalet ministerposter för deras del skärs ner till ett minimum, kanske två eller tre var för dem. Av 20 ministerposter borde SD få i alla fall uppåt tio, för att det ska upplevas som rimligt i relation till ett troligt valresultat.

Men vilka poster då? Det största regeringspartiet måste rimligen besätta åtminstone tre tunga ministerposter. Finansministerposten? Nej, jag har svårt att tro att moderaterna någonsin vill släppa den. Justitieministerposten? Lika svårt där att ta farväl av Gunnar Strömmer för låt oss säga Rikard Jomshof.

Kanske är utrikesministerposten av vikt för SD? Men också många traditionella borgerliga Tidöväljare skulle finna det utmanande att utrikesministern kommer från ett parti som haft en hel del ryssvänliga saker för sig och detsamma gäller även försvarsministerposten.

När man väl börjar visualisera ministerfördelningen uppstår den enorma innebörden av en Tidöseger i nästa val. Inte bara vänstersidan ser något av ett skräckkabinett framför sig. Även många traditionellt borgerliga väljare gör nog det. En SD-politiker som Ludvig Aspling som migrationsminister kan verka självklar, men i samma ögonblick som han skulle utnämnas kommer många liberaler och kristdemokrater att få hjärtflimmer.

Okontroversiella poster finns: SD kommer att få exempelvis en landsbygdsminister (de har en kandidat i form av Jägarförbundets förre ordförande) och säkert blir det inga problem att ge SD även arbetsmarknadsministerposten för att fortsatta att göra ingenting.

Men de riktigt tunga ministerposterna? Statsminister, finansminister, utrikesminister, försvarsminister? När vanliga väljare, även på Tidökanten, verkligen anstränger sig för att se personerna som kan hamna där, ja då uppstår det gnissel och även förskräckelse.

Ulf Kristersson ska inte få komma undan personfrågorna som allt till slut faktiskt landar i. Och oppositionen har allt att vinna på att hamra på med dessa frågor: Ska Mattias Karlsson bli kulturminister? Oscar Sjöstedt finansminister? Ludvig Aspling migrationsminister? Emil Aronsson utrikesminister? Björn Söder biståndsminister?

Och vad ska ett segrande Tidöalternativ egentligen göra av Åkesson själv? Vilken post finner han värdig om det varken blir stats- eller justitieminister?