Emma Høen Bustos: Efter 70-talets oljekris ställde vi om – varför inte nu?

Energikrisen är katastrofal. "Den värsta någonsin", varnar energiminister Ebba Busch (KD). USA:s krig mot Iran riskerar att slå hårt mot svensk ekonomi och kan leda till inflation, lägre tillväxt och ökad arbetslöshet.

Att stötta hushållen ligger därför högt på regeringens prioriteringslista, med sänkta skatter på bensin och diesel och tillfälliga bidrag till elräkningar. Det är åtgärder som kanske dämpar den akuta smällen för många, men som helt ignorerar grundproblemet: vårt beroende av fossila bränslen.

I en annan verklighet hade vi redan valt bort denna sårbarhet. Mycket talar dessutom för att det hade varit billigare för samhället att nå nollutsläpp än att ta kostnaderna för en enda oljekris, enligt en rapport från Climate Change Committee, Storbritanniens motsvarighet till Klimatpolitiska rådet. CCC uppskattar att en omställning till nollutsläpp hade kostat britterna ungefär 100 miljarder pund fram till 2050, vilket i runda slängar motsvarar prischockerna efter Rysslands invasion av Ukraina.

När Mellanöstern nu destabiliseras (ytterligare), slås Europas ekonomi återigen ur balans. Kriget i Iran kostar unionen fem miljarder kronor om dagen i ökade energikostnader, enligt EU:s energikommissionär Dan Jørgensen.

Och visst är vi många som har blivit tagna på sängen av Donald Trumps nyckfulla agerande i regionen. Men att vår sårbarhet inför globala energikriser återigen kom som en chock är svårare att försvara.

Minns oljekrisen på 1970-talet, när oljepriserna på kort tid fyrdubblades, vilket orsakade en dramatisk lågkonjunktur i svensk ekonomi. Krisen gjorde tydligt hur oljeberoende Sverige var, och lade grunden för genomgripande förändringar mot ett mindre sårbart samhälle.

Energipolitik blev det nya heta. Statliga utredningar avlöste varandra när Sverige skulle träda in i framtiden. Det byggdes kärnkraft, fjärrvärme och biobränslen slog igenom, vattenkraften effektiviserades och hushållens energikonsumtion minskade.

Sex decennier senare står vi inför en ny oljekris. Återigen lever vi i en tid där vår sårbarhet måste åtgärdas med teknologi, kreativ lagstiftning och stora samhällsidéer.

Men denna gång är politiken mer ovillig att agera. I stället kedjar sig den svenska regeringen, tillsammans med stora delar av mitthögern i Europa, sig fast vid det förgångna. Det går inte att satsa mer, säger de, och rullar tillbaka klimatåtgärderna. Sverige gör nog, mässar Ebba Busch regelbundet.

Och det är just sådana uttalanden som kommit att definiera 2020-talets klimatpolitik i väst. Teknikoptimismen och nybyggarandan som bubblade i början av 2000-talet, när gröna industristrategier etablerades på båda sidor av Atlanten, är som bortblåsta. Stora visioner har ersatts av bakåtsträvande pessimism.

I stället är det radikalhögerns budskap, en högljudd minoritet, som har fått genomslag, menar före detta EU-kommissionären Frans Timmermans, som riktar kritik mot att Sverige tillsammans med andra europeiska regeringar har backat i klimatpolitiken.

Och nog finns det något träffande i den analysen. För hur annars ska utvecklingen förstås där energipolitiken allt oftare reduceras till kortsiktiga prislättnader och symboliska markeringar, snarare än de långsiktiga beslut som efterfrågas av både näringslivet och majoriteten av det svenska folket, också Tidöpartiernas väljare?

Det är en politik som riskerar att förväxla tillfällig lättnad med faktisk lösning. Men varje ny energikris påminner om att bristen på visioner och lösningar på samhällsproblem, förr eller senare kommer tillbaka som en kostnad för skattebetalarna.