Agmall Sarwari: Vi har råd att låsa in barn men inte att hjälpa dem

​De sitter hopsjunkna på stolen framför mitt skrivbord. Trettonåringar är sällan pratsamma, dessa är om möjligt ännu tystare. Barnens blickar är fästa vid linoleumgolvet. Den som har 35 000 kronor på fickan slipper förstås sitta och stirra ner i det. Bredvid dem sitter oftast en av föräldrarna. Kanske en far som fortfarande letar efter lösningar, men allt oftare en mor som inte längre kan fästa blicken på något hopp. Kanske träffar jag henne snart och sjukskriver henne för den specifika utmattning som drabbar den som det senaste året slagits mot svensk byråkrati.

​Men visst är det skönt med ett till jobbskatteavdrag?

​Ångesten äter upp barnens skolgång och de förvandlas snart till ännu en generation hemmasittare. I över ett år har föräldrarna ringt, vädjat och navigerat. Till slut, efter en vända med remiss från skolläkaren, har de lyckats ta sig förbi portvakten.

​Denna sluss kallas, med nästan byråkratisk sadism, för ”BUP En väg in”.

Men vid det här laget har både föräldrarna och jag lärt oss att betoningen i namnet ligger på En. Inte på väg in.

​För när de väl passerat den där enda dörren, är beskedet de får ett hån: Barn- och ungdomspsykiatrin tar emot dem. De ska påbörja en NPF-utredning.

​Men depressionen? Självmordstankarna? Ätstörningar som börjat ta form?

Avslag.

För detta hänvisas de tillbaka till vårdcentralen. Därför sitter de nu hos mig.

​Jag harklar mig, försöker hitta orden för att förklara det obegripliga för dessa uppgivna föräldrar. Jag måste berätta att BUP inte längre är en plats som tar hand om trasiga barn.

​Egentligen vill jag fråga om de hunnit använda sig av det utökade ROT-avdraget.

​Kanske berättar jag också att även om de lyckas ta sig genom nålsögat så kommer deras barn att sönderdelas. BUP har nämligen styckat upp sig själva och barnen de träffar. En enhet hanterar neuropsykiatri, en annan ångest, en tredje ätstörningar. Ett ständigt flöde av remisser skickas mellan dem, där man körsbärsplockar ur varandras högar. Avslag sker godtyckligt, beroende på vem som är remissgranskare för dagen.

Och bedöms remissen som rimlig kommer patienten, efter några månaders väntan, att få vård av den nya enheten – fram tills den specifika diagnosen bedöms vara färdigbehandlad – oavsett hur patienten faktiskt mår. Då skickas remissen tillbaka och patienten markeras som avslutad. Kontinuitet? God vård? Bedöm själva. Men verksamheten räddas, budgeten hålls.

​Samma kompartmentalisering ser vi över alla institutioner. Det är inte längre samhällets fel när ett barn faller. Ända sedan avinstitutionaliseringen på 90-talet har ansvaret systematiskt lyfts från det gemensamma och placerats på föräldrarnas axlar. Kvar blev ett riggat system av stuprör.

​Och avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt.

Regionen kräver, genom skuggorganisationen SKR – en ideell förening som rundar den valda demokratin – mer pengar. Staten skyller på kommunerna. Kommunerna i sin tur delar upp sig i biståndsbedömare, skola och socialtjänstens försörjningsstöd. Avdelningar skapar alltmer pappersarbete, med ett enda övergripande mål: att se till att en annan ficka tvingas betala, så att den egna enheten klarar budgeten. 

​Medan vi skyfflar papper och ansvarsfrågor mellan oss tickar klockan. Sedan slutet av 00-talet har den psykiska ohälsan bland unga skenat i hela västvärlden. När vågen träffade Sverige valde vi att möta den med byråkrati. Genom att samtidigt svälta ut det uppfångande skyddsnätet blev staten gängens överlägset bästa rekryteringsbyrå.

Långt från linoleumgolvet i mitt undersökningsrum, inne i maktens korridorer, pågår en helt annan diskussion om samma åldersgrupp.

​När det gäller vård och prevention är kassan stängd. 

Men när det gäller straff finns det inga budgettak. Tidöpartierna och Socialdemokraterna tycks numera vara rörande överens: straffmyndighetsåldern ska sänkas. Det talas om att låsa in 13- och 14-åringar. Kriminalvården ska ta över.

Vi talar om ​barn vars pannlober och konsekvenstänkande är åratal från att vara färdigutvecklade. Barn som staten via vården och skolan nyss bedömt som för dyra eller för komplicerade att hjälpa.

När trettonåringar och deras föräldrar sitter framför mig och ber om hjälp för att de inte orkar leva, då är staten för fattig och för fragmenterad för att erbjuda en terapeut eller en livlina.

​Men om vi blundar tillräckligt länge, om vi låter samma trettonåringars obehandlade ångest och utsatthet förvandlas till kriminalitet? Då öppnar sig plötsligt statens plånbok. Då finns det obegränsat med resurser att bygga murar runt dem.

​Staten har gjort sitt val. Vi har uppenbarligen inte råd att vårda våra barn.

Men vi har all råd i världen att låsa in dem.