Agneta Stark: Att misstänkliggöra kvinnors röster är inget nytt

Björken står som ett moln av ljusgröna drömmar och vitsipporna blänker.

Apoteken säljer allergimedicin som aldrig förr. Picknickar planeras. Sånger till skolavslutningen övas. Det är som det brukar vara i maj.

Och valkampanjer vässas. De första partiledardebatterna testkör både det politiska klimatet och medieredaktionernas fantasi. Finns det något nytt sätt att ställa partier mot varandra? Nytt sätt att fråga? Andra utfrågare? Det är som det brukar vara i maj ett valår.

Opinionsmätningarna visar att gapet mellan kvinnors och mäns politiska slutsatser verkar vara stort, och möjligen växande. För partierna blir det viktigt att begripa vad som ligger bakom, och de borstar av och återbrukar en gammal fråga: vad är det för fel på kvinnor? Varför förstår de inte vår politik, för om de förstod så skulle de ju gilla oss?

Varför ska kvinnor alls ha rösträtt? I diskussioner om den saken i olika länder och världsdelar är det intressant att granska skälen som framförts mot att kvinnor ska ha samma rätt som män att uttrycka sig politiskt.

En ståndpunkt är att kvinnor och män i grunden är mer lika varann än olika. Då tillför kvinnors rösträtt ingenting, och då är den från samhällets synpunkt onödig.

Den motsatta ståndpunkten är att kvinnor och män i grunden är helt olika, och ser världen olika. Då innebär kvinnors rösträtt en risk att det politiska systemet påverkas kraftigt, och då bör kvinnor inte ha någon rösträtt. För vem vet vad följderna skulle bli?

En variant av denna syn är att kvinnor anses vara rena och känsliga, mer moraliskt högtstående än män, mer vårdande och har sin uppgift i familjesfären. Då bör de inte störas av det smutsiga och brutala politiska hantverket. Kvinnlig rösträtt skulle kunna förstöra familjelivet och på det sättet riva samhällets grundvalar.

En annan underavdelning till olika-synen är att kvinnor skulle låta sig viljelöst ledas, av prästerskap till extrem konservatism eller av politiska radikaler till att riva ner alla välfungerande samhällsinstitutioner och kasta ut landet i revolution. Kvinnors rösträtt skulle kunna riva samhällets grundvalar.

Borde kvinnor som utbildat sig till jurister få tjänstgöra som domare i allmänna domstolar?

Även detta har varit historiskt omstritt. Skälen mot att kvinnor skulle kunna fungera väl i domstol har bland annat i anglosaxiska länder formulerats på diametralt olika sätt. Dels: kvinnor är omvårdande, känslomässiga och blödiga. Om kvinnor fick rätt att döma så skulle gärningsmän löpa fria på gatorna, förbrytare omhuldas och samhället skulle plågas av otyglad brottslighet. Dels: kvinnor är hämndlystna, känslomässiga och ohämmade. De som begått bagatellartade brott skulle då dömas till hårda straff, fängelserna skulle fyllas av människor som råkat göra något mindre fel och samhällets hårdaste straff skulle utdömas till höger och vänster.

En mildare version av detta framförde riksdagsledamoten, tidigare statsministern, Hjalmar Hammarskjöld, i riksdagsdebatten om kvinnors rätt att inneha statliga tjänster. I riksdagen år 1923 sa han att kvinnan alltid är sämre lämpad för sådana eftersom hon har kvinnliga egenskaper: ”…ty om en man är olämplig för vissa uppgifter, så kan det bero på frånvaron av vissa manliga egenskaper, medan däremot en kvinnas olämplighet för en viss befattning kan bero på närvaron av vissa kvinnliga egenskaper.”

I alla dessa situationer har män varit en norm som bara funnits där. Helt lagom. Lagom konservativ, lagom radikal, lagom känslomässig, lagom brutal, lagom blödig, lagom hämndlysten.... Nej, nu blev det parodi!

Det är dags att äntligen betrakta allt detta som multnande rester i historiens sophög. Och utgå från att kvinnor och män förmår använda kunskaper, erfarenheter, livssyn, värderingar och drömmar både i sina privata liv, i arbetslivet och i allmänna val. Det är stort nog.