I Storbritannien hade jag hade röstat på De gröna

Lokalvalet i Storbritannien blev en kalldusch för Labour, men en väntad kalldusch. Brittisk ekonomi går inte särskilt bra och Labourledaren Keir Starmer inte bara ogillas - han är av många också direkt avskydd. Skandaler i Jeffrey Epsteinhärvans kölvatten men också missnöje från vanliga brittiska arbetarväljare över sjunkande levnadsstandard har gjort honom väldigt impopulär.

Och nu har Labour fått en utmanare, Det gröna partiet, som talar mycket tydligare om sociala orättvisor, om levnadsstandarden och attackerar privatiseringar och vill höja skatterna för de rikaste. Men inte bara det: ledaren Zack Polanski har varit mycket hårdare i sin kritik av såväl Israels krigsbrott i Gaza som av USA:s krig mot Iran än vad Labourledaren vågat vara.

Vore jag britt skulle jag ha lagt min röst i lokalvalet på The Green Party. Partiet gör precis det som är nödvändigt: Förenar typiska klassfrågor med de gröna frågorna. Zack Polanski har t ex hårt kritiserat privatiseringen av busstrafiken som lett till höjda biljettpriser och färre resor (och därmed större utsläpp). Han har ibland kallats för ekopopulist.

Jag gillar det ordet. Populism har för min del aldrig varit något entydigt negativt ord. Jag menar att när arbetarrörelsen en gång trädde fram på scenen i Sverige och andra europeiska länder, så var de i princip ingenting annat än vänsterpopulister: De ville ha ett ett helt nytt system. De ville få bort de privilegierade eliterna. I arbetarpartiernas barndom grundlades den moraliska hållning och den systemkritiska blicken på de existerande samhällena, som under ett sekels tid gav dessa partier en folklig klang.

I själva verket är det just förlusten av den hållningen de senaste trettio åren bland europeiska arbetarpartier som fått dem att framstå som mesiga: Från Labour eller från svensk socialdemokrati kommer sedan länge helt enkelt inga stora löften om ett annat samhälle. Vi har fått en situation där löften förknippas med de högerpopulistiska partierna - och då handlar det enbart om att minskad invandring ska lösa alla problem. Men det är ett löfte som får människors medvetanden att krympa. Arbetarrörelsernas ursprungliga populism fick medvetanden att växa.

Rapporterna från det brittiska lokalvalet har förstås mest handlat om de stora framgångarna för Nigel Farages Reform UK. Det gick ännu bättre för dem än för De gröna. Och det konservativa partiet backar överallt.

Reform UK är ett högerpopulistiskt parti, med rötterna i Brexitomröstningen. Partiet har egentligen bara ett löfte: att minska invandringen. Det har uppenbart gått hem hos stora delar av den brittiska arbetarklassen; på många platser har traditionella Labourfästen omvandlats till Reformfästen. Men en slutsats man kan dra av det brittiska lokalvalet är därmed att klassfrågan fortfarande är helt avgörande för utfallet i politiska val. Och man ska komma ihåg att en majoritet av de brittiska väljarna faktiskt identifierar sig själva som working class - det är bara det att dessa människor, alltså löntagare som har svårt att få tillvaron att ekonomiskt gå ihop, inte längre hör något hoppfullt från Labours sida. Men det gör de från såväl Det gröna partiet som Reform UK.

En upprymd Nigel Farage sa efter valet att det inte längre finns vänster och höger i politiken, men det är ju just det det gör: På det sociologiska planet är det helt klart att klasskänslan har bestämt mycket av utfallet i de brittiska valen. Det är bara det att Labour inte förmådde fånga upp något av den.

Klass är på sätt och vis det svåraste ordet vi har i språket: Det är mer som ett energifält och behöver inte automatiskt leda till självklara ståndpunkter längs höger-vänsterskalan. Men det där energifältet omsluter all politik och även när ett högerpopulistiskt parti som Reform UK vinner framgångar har det sin upprinnelse i klassfrågan.

Det eländiga är att Labour och andra traditionella arbetarpartier inte längre förstår detta.