Alva Qi Törnqvist: Ulf Kristersson måste svara om adoptionerna

Jag har en oväntad koppling till Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Vi har aldrig träffats men hans äldsta dotter Siri och jag adopterades båda från Kina år 2000. I stället för Stockholm växte jag upp i Skåne och min pappa är inte Sveriges statsminister, utan en envis vänsterpartist.

Men trots det skulle jag säga att både jag och Siri bär på liknande erfarenheter, och Ulf Kristersson och min pappa är mer lika än man kan tro. Det gör det omöjligt för mig att inte reagera på Kristerssons migrationspolitik. Hur kan man blint förespråka en form av migration samtidigt som man aggressivt fördömer en annan?

Jag gissar att vi båda har hört någon säga att vi kinesiska tjejer är väldigt gulliga och att någon ropat ”chingchong”. Vi har nog båda fått höra att vi hittades i en korg med en hälsning och att vi inte ska hålla på och älta vår adoption. 

Det är som osynliga regler: att förkasta människorna, språket och platsen innan adoptionen för att istället hänge oss det svenska och vita.

Siris pappa, vår statsminister Ulf Kristersson, har tillsammans med Sverigedemokraterna ett mål om att göra det svårare för migranter och invandrare. Det följer extremhögerns politik i resten av Europa. 

Kristersson outsourcar migrationen, inskränker asylrätten, ändrar utlänningslagen och slopar preskriptionstiden för utvisningsbeslut, ”hjälper på plats” och ingår i avtal som Romprocessen.

Det finns en annan migration som går under radarn: den tysta migrationen. Den gruppen förväntas anpassa sig utan problem – och hit hör adopterade.

Men den här tystnaden är inte naturlig, utan producerad. Vi lär oss att vår tillvaro hänger på hur mycket vi älskar våra föräldrar, Sverige och vitheten. Det är en tyst överenskommelse. 

Forskaren Lene Myong beskriver denna kärlek som ideologisk: adopterade gör de vuxna till föräldrar genom ett känslomässigt arbete som kräver uppoffringar. Det är tydligt för mig hur viss migration ses som ett hot mot vår nation och att adoption omhuldas som kärleksfull omsorg.

I början av 2000-talet kom varningar om trafficking och illegala adoptioner till Sverige, och år 2003 blev Kristersson ordförande i Adoptionscentrum (AC), världens näst största adoptionsorganisation. Samma år kritiserade han den statliga utredningen ”Adoption – till vilket pris?”, som ville säkra legitimiteten genom förslag om transparens. 

Kristerssons rädsla var att ”färre skulle bli föräldrar”. Något han inte nämnde var att andra föräldrar förlorar sina barn. Under hans ordförandetid fortsatte larmen att komma från bland annat Chile och Kina. AC:s svar blev en internutredning utan några följder och verksamheten fortsatte som vanligt, och Kristersson och hans fru adopterade ytterligare två döttrar från Kina.

Två decennier senare initierades en ny statlig utredning. Den granskade adoptioner från 1950 och framåt med målet att stärka barnrättsperspektivet. 

2024 läckte felaktig information om ett adoptionsförbud från expertgruppen, där AC ingår, som väckte stor debatt och oro. Kan det varit ett försök till sabotage? Reaktionen avslöjar hur djupt adoption är förankrat i svensk självbild och ideologin, inte bara som familjefråga.

Samtidigt har den mystiska bild vi adopterade fått till oss visat sig vara en illusion. En efter en rämnar berättelserna om att vi hittades på tågstationer, i soptunnor, utanför barnhemmet. Vi lärde oss att vi var lämnade – för att möjliggöra en anpassning till det svenska. 

Assimilering i kärlekens namn gör motstånd svårt, och vår tystnad är lätt att missta för frivillig. När vi bara ser frågan ur adoptivföräldrarnas perspektiv försvinner helheten och vi missar barnen som drabbas – och makthavarna i adoptionsindustrin.

Mellan 2003 och 2025 sträcker sig ett landskap av tystnad, affekter och försvar från politiker och AC. Ramaskriet som det falska ryktet väckte säger något om Sverige, och inte bara om adoption, utan om vår idé om nation, kärlek och tillhörighet. 

Ett erkännande av att olagliga adoptioner förekommer skulle hota den moraliska täckmanteln, och något större skulle blottas: att Sveriges generositet, och kärleken, är villkorad. Selektivt väljs de som gynnar nationen, svenskheten och vitheten. 

Vissa blir hot. Andra blir barn att älska.

Alva Qi Törnqvist är konstnär och dokumentärregissör.