Gabriella Kärnekull Wolfe: Regeringens politik är för pressekreterare, inte brottsoffer

Brottsoffrets bästa ska stå i centrum – inte gärningsmannens. Det är förklaringen bakom regeringens enorma förändringar i det straffrättsliga systemet. Parollen är klistrad över Sverigedemokraternas webbplats och Strömmers Instagram. Den syns i varenda pressmeddelande och proposition.

De kallar det ett ”perspektivskifte”. I praktiken innebär det att barn ska låsas in, pedofiler kastreras och utlänningar utvisas. Detta trots att hårdare straff riskerar att höja återfallsrisken, och Kriminalvården redan idag flaggar för att anstalterna är fulla.

Alla remissinstanser är kritiska. Lagrådet tycker att utredningarna är så slarviga att de bryter mot grundlagen. Regeringens enda argument är brottsofferperspektivet. Men vad innebär egentligen Tidöpartiernas politik för brottsoffer?

För den som utsätts för ett allvarligt brott börjar livet inte med en polisanmälan. Och det slutar inte heller med en dom. För många är rättsprocessen bara en parentes i ett liv som präglas av brottets konsekvenser i decennier.

En av de tydligaste följderna syns i brottsoffers hälsa. Den som utsätts för våld drabbas oftare av depression, ångest, PTSD och kronisk smärta. Även risken att dö i förtid är högre.

Men våldet får också ekonomiska konsekvenser. Forskning visar att våldsutsatta oftare blir sjukskrivna, arbetslösa och hemlösa. De förlorar i genomsnitt 1,5 miljoner kronor till följd av brotten de utsatts för.

För den som lever med följderna av ett brott avgörs framtiden sällan i rättssalen. Den avgörs i mötet med vården, Försäkringskassan och socialtjänsten. Det är där människor får – eller inte får – den hjälp de behöver för att bygga upp sitt liv igen.

Den som vill förstå hur regeringens politik påverkar brottsoffer behöver därför titta bortom kriminalpolitiken. Vi behöver titta på hur deras politik påverkar sjuka, arbetslösa och fattiga.

Och där ser det inte ljust ut.

Under sin tid vid makten har Tidöpartierna sänkt A-kassan, sjukersättningen och försörjningsstödet. Regionerna och kommunerna går med miljardunderskott. BUP-köerna är längre än någonsin, socialtjänsten går på knäna och kvinnojourer över hela landet tvingas lägga ner sin verksamhet. Samtidigt har antalet brott mot enskilda personer ökat.

Hur är det en politik för brottsoffer?

Regeringens reformer presenteras som ett perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer. Ändå handlar nästan alla åtgärder om gärningsmannen. Längre straff, fler fängelseplatser och hårdare sanktioner.

Sanningen är att regeringens politik är för pressekreterare. Retorik om skärpta straff är politiskt bekvämt. Det är ett budskap som talar till människors hämndbegär, visar handlingskraft och ryms i en valaffisch.

Ett verkligt skifte vore att satsa på välfärden. Men det är både dyrare och svårare att kommunicera. Med en tom statskassa kan Tidöpartierna inte lova både skärpta straff och bättre vård. Såvida de inte hämtar pengar från annat håll – typ skattehöjningar.