Göran Greider: Alla är socialister utom politikerna

I en bättre och mindre högervriden offentlighet kunde förra veckan ha rymt en rätt fantastisk och egentligen explosiv nyhet: Att den vanligaste ideologiska beteckningen svenska väljare vill ge sig själva är socialist. En mätning från ett opinionsinstitut visade att 34 procent av väljarna gillade denna politiska etikett på sig själva. Och det har ökat litet sedan valet 2022.

Hur är det möjligt? Numera använder ingen politisk ledare på den rödgröna kanten ordet socialist med någon kraft. Jag tror inte jag hört Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar kalla sig socialister eller demokratiska socialister. Någon gång har de säkerligen gjort det, men bärande i retoriken är det inte. När Vänsterpartiet antog ett nytt partiprogram för något år sedan utbröt närapå ett medlemsuppror när programförslaget inte ens nämnde ord som socialism och kapitalism. I Socialdemokraternas nya partiprogram förekommer faktiskt ordet socialism på de första, litet mer högtidliga sidorna men försvinner sedan helt ur texten.

Hur har ordet socialism överlevt? Ordet är uppenbarligen levande bland stora delar av befolkningen, trots att det lever ett hemligt liv i offentligheten. Jag menar att begreppet socialism kommer att existera så länge kapitalismen existerar. Och det har en lång historia. Den breda arbetarrörelsen byggdes en gång i tiden upp av kringresande agitatorer, en Kata Dahlström, en August Palm och otaliga andra. Idag är det bortglömt vilka skred av opinioner dessa agitatorer utlöste. I ett partiprogram från 1904 klagade Högerpartiet över dessa livsfarliga socialistiska agitatorer som sådde tvedräkt och bedrev sitt "förstörelsearbete".

Men vad var egentligen en agitator? Man ser framför sig en prästliknande figur som talar till en anonym massa. I praktiken var emellertid agitatorn snarare en förlösare av det åhörarna redan hade inom sig av vrede och hopp. Var och en som hållit politiska tal märker vad som får lyssnarna att tända till, kanske jubla och en agitator undervisades i den meningen av dem han eller hon talade till.

Här är läget idag: Det existerar uppenbarligen en hunger efter idépolitik, efter ideologi som inte kan reduceras till längtan efter så kallad sakpolitik och enbart konkreta reformer. Jag tror att väljarnas häpnadsväckande stora tilltro till ordet socialism – trots att det är utstruket ur den offentliga debatten – vittnar om detta.

När ordet socialism utsägs så letar det dessutom snabbt upp sin motsats: kapitalism. Det som inträffar när de där två orden blir närvarande i en politisk debatt är att folk känner att själva helheten i våra samhällen börjar skymta, bortom alla personstrider, alla hyperkonkreta förslag, alla dagliga utspel, all statistik, allt det som många vanliga väljare rentav kallar ”käbbel”.

Och lägg märke till följande: På högerkanten används heller nästan aldrig ordet socialism som skällsord. På sin höjd varnar Kristersson eller Svantesson för en kommande ”vänstersväng” om de rödgröna vinner. Högern ställer sig sällan upp och säger att de vill försvara kapitalismen. Hela det livgivande och idépolitiskt vitala motsatsparet socialism-kapitalism är borta ur politiken och då återstår egentligen bara detaljer.

Ord har betydelse. Länge har det talats om ”globalisering” trots att ett mycket bättre ord är ”världskapitalism”. Säg ut det ordet och du ser maktförhållanden, fattiga och rika, fördelningspolitik, miljardärer med övermakt, ja ett system. Omvänt öppnar sig andra associationer när ordet socialism eller demokratisk socialism uttals med övertygelse. I en dikt har jag försökt göra det:

Den demokratiska socialismen

har en egen bergspredikan:

Av var och en efter förmåga,

åt var och en efter behov.

Ingen klarar att säga emot den.

Den är självklar som en molnfri himmel.

Denna bergspredikan kommer

inte från något högt berg.

Den har inget hemland.

Den kan uttalas på alla språk.

Socialismens bergspredikan

är tidlös och universell.