Göran Greider: Vi säger farväl till folkrätten – nu gäller bara makt

Sent på lördagskvällen, svensk tid, kom beskedet att Irans högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, hade dött i USA:s och Israels bombningar. Det dröjde ett tag innan det var bekräftat, den iranska regimen förnekade det först, men snart stod det klart. Och långt, långt bort från det Teheran där Khamenei dött, kunde man förnimma det skalv som gick genom Iran och genom alla delar av världen där exiliranier lever: Den tyranniska regimens själva överhuvud är borta.

Det är sannerligen inte svårt att förstå den glädje som så många iranier kände i det ögonblicket. Det har heller inte varit svårt att förstå att många av dem hoppats på hjälp från amerikanska bomber och en amerikansk president för att äntligen få bort styret i Iran. På fredagen växlade jag några ord med en caféägare från Mellanöstern om det angrepp som tycktes förestående. Han sa: jag hoppas USA attackerar.

Till svar mumlade jag bara ett enda ord, nästan för mig själv: Konsekvenser. Jag gick ut, pallade inte med en diskussion med en man som haft personliga erfarenheter av Irans dödliga inflytande i Mellanöstern.

Nu, efter att attacken inletts – det är söndag när jag skriver detta – är det som om mitt mumlande speglar hela västvärldens reaktion inför detta uppenbara brott mot folkrätten. Tysklands och Storbritanniens ledare, Merz och Starmer, liksom även den svenska utrikesministern Malmer Stenergard och kanske även den socialdemokratiska oppositionen, lägger spontant skulden för det blodbad som inletts på Iran.

Jo, det går att förstå den reaktionen, efter de månader av brutalt förtryck som mullorna utövat på demonstranter som vill ha sin frihet, ja efter ett halvsekel av förtryck.

Men mumlandet är livsfarligt. Här är några exempel på  konsekvenser av att USA – nu i samarbete med Israel – bryter mot folkrätten och FN-stadgan och begår militärt våld mot en suverän stat:

1. Det kommer att bli lättare för Kina att rättfärdiga ett kinesiskt inkorporerande av Taiwan.

2. Den massiva och långvariga kritiken mot Rysslands folkrättsbrott gentemot Ukraina försvagas när det ena folkrättsbrottet unisont fördöms och det andra nästan ursäktas.

3. I en alltmer laglös värld av internationella relationer är det inte orimligt att tänka sig att Grönland ligger sämre till idag än i fredags.

4. När folkrätten kränks allt oftare späder det snabbt på alla upprustningsspiraler när enskilda länder känner att de måste försvara sig mot de starkares vapenmakt.

5. Slutligen innebär USAs angrepp på Iran att själva idén om diplomatiska förhandlingar lidit ännu ett svårt avbräck. Förhandlingar mellan Iran och USA pågick precis innan anfallet.

6. I amerikansk politik innebär Trumps åsidosättande av kongressens medgivande för en krigshandling – Trump har själv kallat attacken för ett krig – ett försvagande av demokratin i världens mäktigaste land och tillika mäktigaste militärmakt.

Det går säkerligen att räkna upp långt fler exempel på konsekvenserna av att folkrätten allt oftare kränks. Folkrätten – denna komplexa väv av stadgar, traktat och domstolar – har i praktiken fungerat som det enda planetära samvete vi äger. 

Visserligen har den gång på gång åsidosatts – från Vietnamkrigets dagar, över Irakkriget 2003 till Rysslands attack på Ukraina, Israels krig i Gaza och det senaste årets amerikanska ingripanden i Venezuela och Iran. Ja. Men det har funnits ett samvete. Nu ser vi hur detta planetära samvete drar sig tillbaka, hörs allt svagare från ledande statsmän. Kvar är makt.

Det är detta, alla dessa konsekvenser, som måste vägas mot det mycket förklarliga jublet över att den fruktansvärda iranska regimen äntligen kan falla. Men jag ser inte att de där vågskålarna är närvarande i den politiska debatten.

Ingen vet hur länge detta krig kommer att fortsätta. Det jag fruktar är att alla de onda spiraler som länge varit verksamma, nu förstärks ytterligare.