Gabriella Kärnekull Wolfe: Kvinnojouren tvingas stänga – har en toalett för lite

På internationella kvinnodagen är det trendigt att lova krafttag mot mäns våld mot kvinnor. Men bortom regeringens pressmeddelanden är verkligheten en annan. På två år har över trettio kvinnojourer tvingats stänga sina boenden.

Väggarna inne på kvinnojourens kontor är täckta av informationsblad, affischer och barnteckningar. En av dem föreställer tre små figurer som står tillsammans på en regnbåge. En bit bort har någon ritat en djävul med horn i svart tusch.

– Det är styvpappan, berättar Kristina.

Hon är verksamhetsansvarig på Kvinnojouren i Österåker. Bilden på väggen är ritad av en 6-årig pojke som bodde på jouren tillsammans med sin mamma och syskon för ett par år sedan, för att få skydd från mammans nya pojkvän.

– När han kom hit var han livrädd. Men efter ett tag började han busa och bygga kojor, berättar Kristina. Minnet får henne att le.

Under sina tio år på jouren har Kristina träffat många våldsutsatta kvinnor och barn. Det kommer ungefär en ny kvinna i veckan. Ibland är det genom polisen eller socialtjänsten. Andra gånger ringer de själva. När de väl kommer till jouren står lugn och trygghet i fokus.

– En varm filt, en kram och en kopp te. Det viktigaste är att hon får känna sig trygg, säger Kristina.

Kvinnorna är alltid utsatta för psykiskt våld. Ofta förekommer även fysiskt och digitalt våld där mannen övervakar och kontrollerar henne med hjälp av digitala verktyg.

– Vi får sitta i receptionen hos socialtjänsten och söka igenom bebiskläder efter airtags, berättar Kristina.

Barn finns nästan alltid med i bilden – ofta små barn. Graviditet och tiden efter förlossningen är en välkänd riskperiod för våld i nära relationer.

Även hos de yngsta barnen gör våldet avtryck.

– De är onormalt tysta. Normalt sett låter ju bebisar, men inte de här, säger Kristina.

En kort promenad från kvinnojourens kontor ligger det skyddade boendet. Det ser ut som vilket annat hem som helst. Här finns sängar fyllda med gosedjur och en soffa att sjunka ned i framför TV:n. Köksskafferiet är fyllt med snabbmakaroner och knäckemackor, och på kylskåpet har någon satt upp ett recept på chokladbollar.

Här har kvinnojouren tagit emot våldsutsatta mammor och barn i över tjugofem år. Men från och med i sommar kommer rummen att stå tomma. Sedan 2024 krävs tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg, IVO, för att bedriva skyddat boende. När förslaget presenterades var Kristina positiv.

– Vi såg det som ett sätt att bli av med oseriösa aktörer. De som har som affärsidé att tjäna pengar på utsatta kvinnor och barn, säger hon.

Under många år dominerade kvinnojourerna bland landets skyddade boenden. Men i samband med flyktingkrisen 2015 såg välfärdsbolagen en chans till vinst och marknaden för HVB-hem exploderade.

Några år senare stramades migrationspolitiken åt och hemmen tömdes på ensamkommande ungdomar. Då ändrade bolagen sin strategi. Plötsligt var de experter på mäns våld mot kvinnor. På bara några år steg andelen privata skyddade boenden från 8 procent till 37 procent. Samtidigt ökade antalet larm till IVO – och de kom uteslutande från privata aktörer.

Tanken med tillståndsplikten var att komma åt välfärdsbolagen. Ändå anpassades de nya reglerna efter just dem.

Bara att skicka in en ansökan till IVO kostar 75 000 kronor. Det ställs krav på att verksamheten ska bedrivas “yrkesmässigt”, ha ett visst antal anställda och minst två toaletter. Välfärdsbolagen uppnår kraven genom att dra in vinst på våldsutsatta kvinnor. Ideella kvinnojourer är chanslösa.

På två år har över trettio kvinnojourer behövt stänga sina skyddade boenden. I Norrbotten finns inga jourer kvar, och snart är läget detsamma i norra Stockholm.

– Varför? För att vi har för få toaletter, säger Kristina.

I över 40 år har den svenska jourrörelsen stöttat kvinnor. De har burit matkassar, kramat om, torkat snorkråkor och byggt kojor. Tiotusentals kvinnor och barn har fått skydd från våld.

En av dem är pojken bakom regnbågsteckningen. Han har det bra idag. Djävulen med horn är ute ur bilden. Men regeringen mäter inte kvalitet i antalet lyckliga slut.

Den mäts i antalet toaletter.