Edgar Mannheimer: USA och Israel kommer inte rädda Iran

När jag satt och såg på den amerikanske försvarsministern, Pete Hegseth, skryta om amerikansk militärmakt, som om han vore en åttaåring som vaknat i en vuxen kropp, slog det mig. USA och Israel är öppna för alla framtida lösningar i Iran förutom övergången till en progressiv, sekulär demokrati.

Senast förra torsdagen meddelade Trump att han personligen måste vara med och bestämma vem som Irans så kallade expertråd, bestående av 88 mullor, väljer till nästa Högste ledare. Trump kallade  Mojtaba Khamenei (son till den nu dödade Ali Khamenei) för en “lättviktare” och att rådet ödslar bort tid. Men han blev ändå vald. 

Trump kanske misstror Khamenei den yngres teologiska meriter – Mellanösternnördar på Twitter gör sig lustiga över en Ayatolla Trump som begär att mullorna tar fram bevis för Khameneis ijtihad (Korantolkningsförmåga). Trump hävdade också att det fanns de inom regimen som han var beredd att arbeta med, men att USA råkat döda dem.

Utspelet bevisar att Trump är beredd att samarbeta med den befintliga regimen i Iran, bara den blir USA-vänlig – något som går tvärtemot hans budskap om att det amerikansk-israeliska anfallskriget handlar om att befria iranierna från den Islamiska republiken. Han har nämnt Venezuelas tillförordnade president, Delcy Rodriguez, som ett lyckat exempel. Inte heller i Venezuela handlade det om att befria venezuelarna från en förtryckarstat, även om det fanns de som naivt trodde på det.

Och likt Venezuela verkar den frontfigur som konservativa och reaktionära krafter (och en hel del desperata vanliga människor) vill se på den iranska tronen vara helt ur spelet. Reza Pahlavi, son till den förre Shahen, lurades i veckan av två kända ryska prankare som utgav sig för att vara representanter för den tyska regeringen (den ene introducerade sig som “Adolf” och klädde sig som Hitler). Pahlavi tog ett möte med duon under förevändningen att Tyskland funderade på att stödja den iranska oppositionen militärt.

Trump verkar inte ha något förtroende för Pahlavi överhuvudtaget, trots att Pahlavi själv hyllat Trump och tackat honom för att han bombat hans land – i skrivande stund har dödstalet överstigit 1000, inklusive över 150 skolflickor. Situationen påminner smärtsamt om den venezuelanska nobelpristagerskan María Corina Machado som Trump också dissade, trots att hon gav honom fredspriset. Han tycker helt enkelt att de båda två är losers.

En annan lösning verkar vara att beväpna oppositionella grupper. Det har rapporterats att USA och Israel samtalar med kurdiska miliser i nordvästra Iran. En sådan lösning hade varit katastrofal, eftersom det riskerar omvandla en hittills politisk, om än blodig, konflikt till ett sekteristiskt helvete. USA borde minnas hur illa det gick i Irak 2003, när man uppmanade den nya, sargade irakiska staten att organisera sig utifrån religion och etnicitet. Men det amerikanska minnet är kort.

Ytterligare en lösning, som är grovt underrapporterat, är stödet bland amerikanska politiker för en mycket märklig men tydligen inflytelserik islamist-marxistisk organisation, Mojahedin-e-Khalq eller MEK. Amerikanska politiker som agerar lobbyister för organisationen (som av många experter beskrivs som en slags sekt, med högkvarter i Albanien) framhåller dess kvinnliga, beslöjade ledare som “den demokratiska oppositionen”. Alla möjliga från New Yorks före detta borgmästare och Trumpvännen Rudy Giuliani till före detta CIA-direktören Mike Pompeo och Iranhöken och före detta säkerhetsrådgivaren John Bolton verkar vara delvis köpta av organisationen. Giuliani, på sitt typiskt burdusa och okänsliga sätt, har till och med erkänt detta.

Det gemensamma för de ovannämnda “lösningarna” är att de saknar demokratisk förankring. Nyligen intervjuade jag den iranska författaren Sahar Delijani i min podd, Kalam. Hon föddes i det ökända Evinfängelset och kommer från en politiskt aktiv familj. Hennes budskap var tydligt: USA och Israel kommer inte att rädda Iran. Monarkisten Pahlavi kommer inte att rädda Iran. De enda som kan rädda Iran är iranierna själva.

Men det är där skon klämmer. Enligt Delijani har den Islamiska republiken, och Shahens auktoritära system innan dess, förbjudit politisk organisering. Det är därför det inte finns några demokratiska organisationer i landet. Det talas ibland inom vänstern om Iran som en antiimperialistisk spelare – det talas allt mindre om att den Islamiska republiken slagit ner på fackliga rörelser och arbetare som demonstrerar mot det ekonomiska läget. Senast i januari fördömde världens största internationella fackliga organisation Iran för sitt “brutala förtryck” av arbetare.

Den enda vägen framåt är genom en demokratisk övergång till det styret iranierna själv väljer. Men det verkar smärtsamt långsökt i det här läget. Kanske borde man snarare försöka styra Trump mot en rimlig ledare. Som sagt ville Trump vara med och bestämma vem som blir Irans näste Högste ledare. Som en person skämtade på Twitter finns det ju faktiskt en shiamuslimsk progressiv kandidat som Trump märkligt nog verkar ha respekt för: Zohran Mamdani.

Egentligen finns det inget roligt med något av det här. Om Iran kollapsar står vi inför en flyktingkris utan dess like och ett ytterligare destabiliserat Mellanöstern. De konservativa röster, som Alice Teodorescu, som ohejdat hejar på den här utvecklingen borde tänka på vad det kan få för konsekvenser. Flera miljoner människor kan fly till Europa – sist jag kollade ville moderater ha mindre, inte mer, invandring.

Jag tror ingen vill se ett kollapsat Iran, förutom möjligen de mest reaktionära inom Israels regering. Det som händer de kommande dagarna och veckorna blir avgörande för regionens och världens framtid.