Gabriella Kärnekull Wolfe: Fattig och våldtagen? Då tar staten ditt skadestånd

Det är den där tiden på året när morgonkylan kräver en jacka men lunchen äts på en uteservering i t-shirt. Elsa, 19 år, ligger på bryggan vid sin morfars landställe. Hon är en av dem regeringen syftar på när de talar om brottsoffers rättigheter. Under sitt korta liv har hon utsatts för sexuella övergrepp, människohandel och slussats mellan olika samhällsplaceringar.

Morfars landställe är en av få platser hon känner sig trygg på. Vattnet skvalpar mot spången som höjs och sänks i takt med vågorna.

En telefonsignal bryter tystnaden. Namnet på skärmen får Elsa att stelna till.

”Hej Elsa, hur mår du?” säger hennes målsägandebiträde. Hon väntar otåligt medan biträdet betar av de obligatoriska artighetsfraserna. Till slut kommer hon till beskedet Elsa väntat på.

”Tingsrätten dömde honom för våldtäkt till tre år och tre månaders fängelse. Han ska betala 240 000 kronor i skadestånd.”

När jag pratar med Elsa har det gått tre år sedan det där samtalet på bryggan, men minnet känns lika levande som då.

”Jag kände mig så stolt. Det var en speciell känsla, för runt den tiden levde jag med ett så enormt självhat. Jag tyckte att allt jag gjorde var skit, men här hade jag faktiskt gjort något bra.”

Det är inte hennes första rättsprocess, men det är den första hon orkar medverka i. Det är därför beskedet på morfars landställe gör henne så stolt. Den här gången vågade hon.

När skadeståndet kommer in på kontot börjar hon planera för framtiden.

”Jag ville använda dem till något som skulle hjälpa mig att må bra. En ärlig chans till ett liv. Kanske ta körkort eller gå en traumabehandling”, berättar Elsa.

Men glädjen blir kortvarig. Övergreppen har gjort Elsa sjuk i PTSD och ätstörningar. Under sina placeringar har hon aldrig fått någon behandling. Nu klarar hon varken av att studera eller jobba, och är därför helt beroende av ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

I ett mejl meddelar hennes handläggare att skadeståndet för våldtäkten räknas som inkomst, och därför kommer hennes bistånd att dras in. Under de närmsta 20 månaderna får hon inte spendera en krona över existensminimum.

”På kontot såg det ut som att jag hade massor av pengar, men i verkligheten var jag helt låst. Soc hade räknat ut exakt hur länge pengarna skulle räcka”, berättar Elsa.

Handläggarens beslut är inte ett undantag utan en följd av hur systemen är konstruerade – och av den politiska riktning de nu rör sig i.

Tidöregeringen har å ena sidan haft en ambition om att stärka brottsoffers rättigheter och lagt fram förslag för att underlätta ersättningsreglerna. I regeringens egen proposition beskriver de att otillräckligt stöd riskerar att ”urholka förtroendet för rättsväsendet” och att ”brottsoffer till och med väljer att inte fullfölja rättsprocessen”.

Men samma regering driver en bidragsreform med fokus på att strama åt ekonomiskt bistånd och minska möjligheten att kombinera olika ersättningar. Bakom retoriken om rättvisa döljer sig ett system där upprättelse har blivit en klassfråga. I praktiken finansierar staten sina egna besparingar med brottsoffers skadestånd. Elsa får inte en krona.

”Jag tycker att man måste förstå skillnaden på pengar och pengar. Det är inte så att jag har vunnit på lotto direkt. Det är en ersättning för år av mardrömmar, panikattacker, depression och ångest”, säger Elsa.

Skadeståndet som skulle ge Elsa en ärlig chans till ett bra liv tvingas hon istället spendera på hyra och mat. När kompisarna går på konsert på Gröna Lund får Elsa stanna hemma.

Idag är pengarna slut. De räckte i 20 månader – precis så länge som socialtjänsten beräknat. Nu är Elsa tillbaka på noll igen, fortfarande sjukskriven på 50 procent för sin ätstörning och PTSD. Resten av tiden pluggar hon upp gymnasiet via Komvux.

Hennes historia visar att brottsoffers rättigheter är viktiga. Men inget är så viktigt som att göra fattiga fattigare.

*Elsa heter egentligen något annat.