Clara Knäpper Bohman: Timbros stora skräck – i Wien bor åtta av tio i hyresrätt

Nyligen skrev svenskt Näringslivs Chefekonom Sven-Olov Daunfeldt om Sveriges bostadspolitiska haveri. Jag delar hans problembeskrivning: Köer, höga hyror, låg rörlighet och osäkra kontrakt. Listan är lång.

Men när han enbart skyller på hyresregleringar och ser marknadshyror som lösningen, blir han blind. Marknadshyror är en del av problemet. I kombination med hyresregleringarna utgör de vad forskare kallar för en ”monstruös hybrid”.

I Wien bodde jag i en lägenhet på hundra kvadratmeter mitt i staden. Balkong för morgonkaffet och en stor takterrass för middagar. Mitt namn stod på kontraktet, som var på obestämd tid. Ingen hyrde i andra hand. Tryggheten gjorde att jag kände mig likvärdig.

Sveriges trasiga bostadsmarknad gjorde att jag tvekade inför att flytta hem. I Wien utgjorde hyran en tiondel av min lön. I Sverige hälften. 

I genomsnitt går en tredjedel av svenskarnas löner åt till hyran. Klart att det är svårt att känna ekonomisk säkerhet då. Trygghet är att inte behöva noja över ett så grundläggande behov som att bo. Inte konstigt att Wien gång på gång utses till världens mest levnadsvärda stad.

Åtta av tio wienare bor i hyresrätter, och nästan hälften av Wiens bostäder är bortkopplade från marknaden. Två tredjedelar av hyresrätterna är reglerade, och åtta av tio wienare har rätt att söka allmännyttigt boende. Låg- och medelklass har rätt till boende. När man fått ett kontrakt behåller man det, även om inkomsten ökar. Det skapar en social mix jag saknar i Stockholm.

I Wien hade jag – i  lägenheter i olika centrala kvarter – många sorters grannar: Studenter, pensionärer, en schweizisk ekonom, barnfamiljer, en FN-medarbetare och en bosnisk ensamstående mamma. Inkomsten syns inte på adressen. Segregationen hålls låg och människor får makt över sina liv.

Gemeindebauten – de röda sociala bostäderna som byggdes på 1920-talet finns överallt i staden. Fasaderna berättar stolt om ursprunget: finansierade via bostadsskatt, till för hela staden, inte bara de rikaste. Det är den långsiktiga tanken som skapar trygghet: stabila hyror, stadsdelar där människor har råd att leva och bidra, utan att hela deras liv styrs av oro för att förlora hemmet. Att en person med låg inkomst kan leva mitt i stadskärnan och att det inte finns något socialt stigma kring speciella områden.

Daunfeldt ser boende som vara, inte som rättighet. Men i ett EU där en av tio personer inte kan betala hyran i tid, och bostadspriserna ökat med upp till 60 procent i snitt sedan 2015, (i vissa länder över 200 procent) måste vi börja erkänna det för vad det är: en fundamental social rättighet. 

EU, som inte direkt är känt för sin vänstervridning, föregår med gott exempel och lanserade i December 2025 en Affordable Housing-plan, som tydligt lutar sig mot Wienmodellen och definierar bostad som en social rättighet – inte en handelsvara.

Dessutom kollrar Daunfeldt bort bostadsfrågan från andra levnadsområden. Men boendet är grunden för trygghet, hälsa, jämlikhet och livskvalitet. När bostäder behandlas som spekulationsobjekt skapar vi dysfunktionella samhällen.

Skillnaden ligger inte i att Wien trotsar ekonomiska lagar, utan i att man förstår dem bättre. Marknadshyror skapar kortsiktighet och segregation. Wienmodellen bygger stabilitet och sammanhållning. Det är därför städer med marknadshyror ofta präglas av hotellifiering och utflyttning – precis det Sverige ser i dag.

Valet står inte mellan marknadshyror och köer, utan mellan segregation och sammanhållning. När jag läser Timbros analyser vill jag bjuda på en Wiener Melange på min gamla takterrass i Wien – och fråga: borde inte boende vara en rättighet, inte en vara?