Göran Greider: Farhågor inför valåret 2026

Så går vi in i valåret 2026 och det känns som att mer än någonsin står på spel. Utfallet i nästa val kan i värsta fall för överskådlig tid cementera det höger-Sverige som länge vuxit fram men som accelererat våldsamt under Tidöregeringen. 

Det försprång som den rödgröna oppositionen just nu har kan ibland verka betryggande, men är det inte. Det vilar inte på någon utbredd känsla av att oppositionen står där med mycket bättre politik, utan i allt väsentligt på missnöje med sittande regering. Och på Magdalena Anderssons popularitet.  

Socialdemokratin har inte lanserat något samlat offensivt program för ett annat Sverige – även om Lawen Redars integrationsprojekt är ett undantag – samtidigt som den rödgröna splittringen verkligen kan bli ett jätteproblem fram till valdagen. Vänsterpartiets nästan ultimata krav på att få sitta med i en regering är osmart och kan bli förödande. Det taktiskt och strategiskt kloka vore att såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet öppet och redan nu accepterar en socialdemokratisk minoritetsregering, inte minst för att kunna hantera ett centerparti som kan bli vågmästare.

Men det är också så att vi går in i detta valår i en osäkrare omvärldssituation än vad vi bevittnat sedan, ja, Kubakrisen. Frågan är nämligen hur USA:s agerande kommer att påverka svensk politik och valrörelse? 

Borgerligheten är idag i det närmaste både i sorg och i chock över att USA under Trump svikit idén om en enad västvärld. Men jag tror att regeringens och till och med Ulf Kristerssons förtroendesiffror kan komma att öka på grund av Trumps agerande. Kristerssonregeringen, som tidigare varit skandalöst undfallande i allt från Gazakriget över bombningen av Iran till attacken mot Venezuela, har onekligen på sista tiden höjt tonen mot USA. Och Åkesson är numera försiktig med att visa sin kärlek till Trump.

Visserligen är det mest ett slags nästan existentiell besvikelse som talar när de tidigare USA-vännerna nu ondgör sig över Trump, men det är inte omöjligt att sittande regering vinner på den nya oron i världspolitiken.

Till det bidrar den borgfred som nästan hundraprocentigt etablerats kring säkerhetspolitiken och framförallt den militära upprustningen. Samtliga partier är överens. Inga konfliktlinjer siktas. Denna borgfred gör att centrala frågor kring välfärd – områden där de rödgröna är starkare – blir svårare att driva och lyfta fram. 

Den enda vinnaren på detta är rimligen Tidöregeringen. Från socialdemokratins sida vågar man inte knysta minsta eftertankens kranka blekhet kring DCA-avtalet (vi som varnade för att skriva under det kan känna berättigad skadeglädje) och än mindre kring ett allt skakigare Nato.  

Det är en smått otrolig paradox. Det kan alltså bli så att en högerregering vinner på att vänsterns långa och grundläggande misstro mot den amerikanska supermakten och dess imperialism visat sig vara riktig. 

Jag noterar i alla fall att socialdemokratin krävt att Sverige måste utreda hur stort vårt beroende av USA och amerikansk teknologi i försvarets eller till och med polisens verksamhet faktiskt är.

Okej, det kan gå mycket bra på valdagen. I bästa fall vinner de tre rödgröna partierna egen majoritet och slipper Centerpartiet. Men den eventuella framgången vilar på en skör tråd, skörare än vad nog många inser. Ett orostecken är att i alla fall en mätning (Demoskop) plötsligt visar att den partiledare som åtnjuter störst förtroende är Jimmie Åkesson. 

Mycket hänger under detta valår på att i synnerhet socialdemokratin vågar kliva fram med ett offensivt och mobiliserande politiskt program (jag brukar tala om ett efterkrigsprogram för att läka de samhällssår som årtionden av nyliberalism åsamkat landet). Partiet måste inte minst våga säga att det är nödvändigt att höja skatter. 

Det är januari. Ett stilla, tankfullt snöfall utanför fönstret. Jag tänker att det vore för jävligt om Tidöregeringens ilska mot Trumpadiministrationen ska ge den förstnämnda ökad popularitet. Det är ju vänstern som borde vinna på det här.