Ledarkolumn
Peter Hellman: Därför är mobilförbud både dumt och dammigt gammaldags
Dagens ETC
Vuxenvärlden – eller: Liberalerna – verkar utgå från en föreställning om att kommunikation lika gärna kan ske via anslagstavlor, blåstenciler, fasta telefoner eller med något annat kommunikationssätt som hör bättre hemma på något skolmuseum än i verkligheten.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Text
Regeringens förslag om ett totalt mobilförbud i grundskolan är ett oproportionerligt ingrepp i elevers yttrande- och föreningsfrihet, i strid med såväl demokratiska grundprinciper som barnkonventionen. Ändå behandlas elevers grundläggande fri- och rättigheter som förhandlingsbara.
Förslaget är lika dumt som olämpligt; jämförbart med att förbjuda pensionärer att skriva brev eller arbetstagare att använda e-post. Eller, som någon med träffsäker ironi föreslog på Bluesky, att alla över 60 endast skulle tillåtas kommunicera via giffar eller Tiktok.
Förslaget om mobilförbud i skolan säljs in som ordningsskapande och ansvarstagande. Men mobiltelefonen är inte primärt en leksak. Den är inte heller ett ”störningsmoment” i abstrakt mening, utan det centrala kommunikationsmedlet för unga människor. Det är där information sprids, möten samordnas, föreningar hålls vid liv och missförhållanden uppmärksammas.
Det handlar således inte om huruvida elever ska få använda telefonerna under lektionstid eller inte, utan om att det inte är rimligt att de nu ska förbjudas och beslagtas även under raster, håltimmar och luncher. Just under den tid då elevers föreningsverksamhet och ungas organisering oftast bedrivs.
Att förbjuda elever att använda sina mobiler under hela skoldagen innebär därför i praktiken att man kraftigt försvårar elevkårsarbete, elevskyddsombudens verksamhet, arbete med skoltidningar, skolmedia och andra former av elevorganisering. Det är ett direkt ingrepp i den föreningsfrihet som även elever åtnjuter och som skolan har ett uttryckligt uppdrag att värna.
Frågan är inte bara politisk eller pedagogisk, utan också rättslig. Barnkonventionen är sedan flera år svensk lag. Där slås fast att barn har rätt till yttrandefrihet, inklusive rätten att söka, ta emot och sprida information genom de uttrycksmedel de själva väljer. Den erkänner också barnets rätt till föreningsfrihet och fredliga sammankomster. Dessa rättigheter får visserligen begränsas, men endast genom inskränkningar som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och proportionerliga i förhållande till sitt syfte.
Repressiva genvägar ersätter inte resurser och pedagogik.
Ett generellt mobilförbud som träffar all kommunikation, även under raster och fritid i skolan, låter sig svårligen förenas med dessa krav.
Vuxenvärlden, eller i det här fallet snarare Liberalerna, verkar utgå från en föreställning om att kommunikation lika gärna kan ske via anslagstavlor, blåstenciler, fasta telefoner eller med något annat kommunikationssätt som hör bättre hemma på något skolmuseum än i verkligheten. Men ingen elev ringer längre från skolans expedition. Ingen lämnar lappar i fack. Unga kommunicerar via appar, meddelandetjänster och sociala medier.
Elever är inte andra klassens medborgare. De är inte rättslösa objekt som kan fråntas sina kommunikationsmedel för att vuxna känner sig obekväma. Föreningsfriheten gäller även i korridorer och på raster och rätten att ta del av och sprida information upphör inte vid skolans dörr.
Vill man fostra demokratiska medborgare kan man inte börja med att beröva dem deras röst.
Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker i en tid då politiker gärna talar om vikten av ungas delaktighet, engagemang och demokratiska fostran. Samtidigt föreslår man åtgärder som gör det svårare för unga att organisera sig, säga ifrån och hålla kontakt med varandra. Det är svårt att tolka som något annat än en djup misstro mot elever och mot demokrati i praktiken.
Det finns naturligtvis ordningsproblem i skolan. Men de löses inte genom generella förbud och symbolpolitik som träffar alla, utan hänsyn till vare sig behov eller proportionalitet. Repressiva genvägar ersätter inte resurser och pedagogik. Att beslagta elevers telefoner är därför inte att ta ansvar utan ett ingrepp i såväl elevernas äganderätt som grundläggande friheter och som staten ska hålla sig borta ifrån.
En stat som på allvar vill värna demokratin inskränker inte ungas möjligheter att använda den. Vill man fostra demokratiska medborgare kan man inte börja med att beröva dem deras röst.
Text