Polisen ljög om morden på Risbergska skolan

Relationen mellan medborgare och stat vilar på en tyst överenskommelse: vi avstår bruket av våld i utbyte mot löftet om skydd. Vi förväntar oss att det uniformerade våldsmonopolet kliver fram när självbevarelsedriften manar andra att fly. Men vad händer om kontraktet bryts i det mest kritiska ögonblicket – när beskyddarna väljer sin egen säkerhet framför våra liv?

Under ett attentat gäller taktiken PDV – pågående dödligt våld. För polisen är instruktionen tydlig: Gå in. Agera. Oskadliggör.

I boken ”Efter skotten” visar Frida Sundkvist att något annat hände på Campus Risbergska. Den 4 februari förra året klev Richard Andersson in på skolområdet. När Sveriges värsta masskjutning var över hade elva människor mördats och fem skadats allvarligt. Knappt hade skottlossningen tystnat innan myndigheten hunnit avfärda rasistiska motiv. Förklaringen stannade vid en förvirrad gärningsmans personliga agg, ett utökat självmord.

Efter skotten grundar sig på intervjuer med poliser, deras chefer samt justitieminister Gunnar Strömmer. Sundkvist har nagelfarit obduktionsprotokoll och utredningar. Men berättelsen levandegörs av Sundkvists samtal med de mördades anhöriga – till skillnad från opinionsbildare som talar om offren, snarare än med dem. Sorgens tyngd och de anhörigas frustration är väl gestaltad, men lika stark är skildringen av kampen för sanningen.

Fram träder en bild av ett polisväsende som i det avgörande ögonblicket valde den egna säkerheten. De första poliserna backade, förlamade av tanken på att aldrig få se sin familj igen, sina barn. Samtidigt lämnades Salim att förblöda några meter från utgången. På parkeringen var det en brandman, inte polisen, som försökte rädda liv.

Rädsla är mänskligt. Poliser är inte maskiner. De flesta gjorde så gott de kunde. Hade det stannat vid att enskilda polismäns panik hade vi kunnat tala om en tragedi och behovet av mental förberedelse. I ett akut skede är dessutom informationsläget kaotiskt; felaktigheter är en naturlig del av dimman.

Men det stannade inte där. Här växlade PR-maskineriet upp och inledde Operation Varumärkesvård. Polischefer intog podiet på presskonferenser och gav DN-intervjuer med inövade fraser om respekt och handlingskraft. De talade om hur de möter anhöriga “precis där de är”.

Verkligheten var en annan.

Salims sambo Kareen och andra anhöriga lämnades i ett informationsvakuum. De fick fel information om skador. Via direktsänd tv fick de veta hur deras älskade dött, tvärtemot löften om att underrättas först. Polisen gick till och med till domstol för att mörklägga skeendet kring Salims sista stunder.

Det blir smärtsamt tydligt i Sundkvists bok: för polismyndigheten var krishanteringen inte till för de drabbade, utan för att skydda bilden av sig själva.

Medan anhöriga desperat sökte svar, sökte polischefer nya tjänster. Salims kusin Sissi beskriver det knivskarpt när hon ser polischeferna på pressträffen: ”det var som att poliserna ställde sig på Salims döda kropp för att sträcka på sig ännu mer.”

När kritiken växte valde polisledningen – med Erik Nord i spetsen – att skuldbelägga offren. Nord hävdade att misstron berodde på att anhöriga kom från ”ickedemokratiska stater i Mellanöstern”. Att oviljan att lita på uniformer skulle vara kulturellt betingad.

Låt oss vara ärliga: hade skotten avfyrats i ett helvitt, resursstarkt villaområde skulle polisens narrativ inte överlevt det första dygnet. Där besitter föräldrar det juridiska och kulturella kapital som krävs för att syna en myndighetslögn. Mediernas granskning hade varit skoningslös från dag ett.

Men på Risbergska kunde polisen exploatera offrens utsatthet. Det är betydligt lättare att etablera sin egen sanning när motparten saknar plattformar och nätverk.

Sanningen, som en av de anhöriga formulerar den, är enkel: ”[Enligt polisen] dödades [vi] inte för att vi är invandrare. Men det är för att vi är invandrare som vi inte litar på polisen.”

Misstron finns där för att polischefer gömde sig bakom sekretess när deras egna misstag hotade att avslöjas. För att en svensk myndighet vägrade ta ansvar.

”Staten ger polisen rätt att ljuga”, skriver Kareen Elia i sitt brev till statsministern.

Om polisen inte kan vara modiga i stunden för våldet, måste deras chefer åtminstone ha modet att vara ärliga efteråt. Nu blir sveket dubbelt. Genom att mörklägga händelseförloppet har polischefer inte bara skyddat sig själva. De har också öppnat dörren för det tvivel som fräter:

Om ni ljög om hur de dog, ljuger ni också om varför?