Clara Knäpper Bohman: Tre framtidsscenarier för Iran om mullorna faller

Internet är tillbaka i Iran. 

”Gatorna luktar blod. Vänner har mördats. Under två dagar har fler än 20 000 personer dödats. Vi är ett av de mest förtryckta och försvarslösa folken i världen under den här regimen”, skriver en vän i Teheran. ”Alla vet att båten läcker.”

Frågan jag ställer mig själv är: Gör den verkligen det? Läcker båten? Och kommer den att sjunka? Irans regim är svagare än på länge. Legitimiteten är urholkad och missnöjet djupt. Men frågan är inte bara om mullorna faller, utan vad som följer om de gör det.

Militär intervention från USA är ett tänkbart scenario. Men Trumps idé om att ”halshugga” det iranska ledarskapet bygger på en illusion. Iran är inte en pyramid med en man i toppen. Systemets motståndskraft ligger i flera sammanflätade maktcentrum: den högsta ledaren, revolutionsgardet, underrättelsetjänsterna och de religiösa institutionerna. 

Dessutom måste Trump navigera i ett inrikespolitiskt limbo mellan neokonservativa krafter och sin America First-bas. En intervention skulle därför sannolikt bli en snabb, symbolisk maktdemonstration utan långsiktigt ansvar. Skulle regimen störtas på ett sådant sätt är risken för kaos och maktvakuum stort, eftersom det inte finns någon enad opposition som kan ta över. 

Konsekvenserna kan bli lika blodiga som efter revolutionen 1979. Det är något som oroar andra länder i regionen. Saudiarabien, Oman och Qatar – och nu även Israel – motsätter sig ett sådant ingripande. Och utan deras stöd blir en intervention svår. 

Att shahens son Reza Pahlavi tar över Iran är något USA, Israel och många exiliranier stöttar. Så sent som 2023 slöt han ett vänskapsavtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Namnet Reza Pahlavi väcker nostalgi, men historien är tung. Hans farfar tog makten med brittiskt stöd 1921, och när den folkvalda premiärministern Mossadegh 1951 nationaliserade Irans olja krossades den demokratiska processen genom en CIA- och M16-stödd kupp som återinsatte shahen – Reza Pahlavis far. Det banade väg för diktaturen fram till 1979. 

Den verkliga förändringskraften finns inne i Iran, bland dem som lever med konsekvenserna av diktatur och hunger.

Den iranska historikern Rouzbeh Parsi säger att förändringen i Iran inte är ett sprintlopp, utan ett maraton. Iran hade kunnat fullfölja det demokratiska maratonet om det inte vore för yttre kupper. 

Experter är kritiska till Pahlavi: han leder inget trovärdigt demokratiskt projekt. Efter nästan 50 år i exil har han inte byggt upp en hållbar politisk organisation och han har inte fördömt sin fars auktoritära styre. Parsi menar att kraven på en monark ses snarare som oppositionens desperation än som ett realistiskt maktskifte. Ett snabbt maktskifte utan enad opposition eller realistisk politik efter riskerar kaos snarare än stabilitet.

Ett annat scenario är att militära eller säkerhetspolitiska aktörer – bonapartister – tar makten. Historien visar att sådana övertaganden nästan alltid leder till nya diktaturer. En militärregim kan vara mer pragmatisk än teokratin, men inte nödvändigtvis mindre repressiv. Dessutom finns krafter inom staten som är ännu mer hårdföra än Khamenei, Irans högsta ledare. Ett sådant regimskifte kan alltså sluta i något värre än dagens ordning.

Båten läcker – men den sjunker inte nödvändigtvis nu. Regimen är försvagad. Men utan en enad opposition riskerar framtiden att fyllas av våld, militarisering eller nostalgiska illusioner. Varken utländsk intervention, exilledare eller uniformerade ”räddare” erbjuder en hållbar väg framåt. 

Den verkliga förändringskraften finns inne i Iran, bland dem som lever med konsekvenserna av diktatur och hunger. Och här bär omvärlden ett ansvar att skydda civilbefolkningens utrymme: att kritiskt informera sig om situationen, dokumentera övergrepp, försvara mänskliga rättigheter och ge skydd åt dem som tvingas fly. Frihet kan inte importeras. Den måste vinnas inifrån, på iraniernas egna villkor.