Ledarkolumn
Somar Al Naher: Tidöpartierna vill lösa konflikter som Mellanösterns despoter


Just nu riskerar vi att inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten – under parollen att vi ska försvara den, skriver Somar Al Naher.
Bild: TT, Shutterstock (montage)Dagens ETC
Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) säger ofta att man inte vill ”ta hit Mellanösterns sätt att lösa konflikter”. Det är ett märkligt och rasistiskt sätt att tala. Men ironin är att de gör precis det själva: de tar efter auktoritära ledare som betraktar åsiktsskillnader som ett hot och hellre vill tysta protester än lyssna på dem.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Text
Främlingsfientlighet gör oss dummare. Den smalnar blicken och får oss att se faror där de inte finns – eller överdriva dem som faktiskt existerar. Reaktionen på protesterna mot Gazakriget är tyvärr ett tecken på det.
I Sverige pratar vi sällan öppet om hur fördomar och synen på ras påverkar politiken. Vi som land anser oss ”färdiga” med den frågan. Vi vill inte erkänna att synen på människor med annan hud- och hårfärg faktiskt spelar in. Men det gör det.
När några personer följde efter Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, på väg hem från riksdagen lade han själv upp en film på X. Han beskrev det som en ”lynchmobb”. Demonstranterna ropade bland annat ”Shame on you”. Polisen utreder händelsen som ofredande.
Med andra ord finns det redan tillämplig lagstiftning – sedan får vi se vad rätten säger. Men nu används den här händelsen som ursäkt för att slå mot hela Palestinarörelsen och demonstrationsrätten. Palestinademonstranter framställs gång på gång som ett hot, fast det i grunden handlar om rädsla för vissa grupper. Icke-vita svenskar upplevs som farligare än andra.
I amerikanska experiment har man kunnat se hur identiska situationer uppfattas olika beroende på vem som utför dem. Svarta män bedöms oftare som mer aggressiva än vita. En knuff från en svart man uppfattas som ett angrepp, från en vit man bara som en olyckshändelse.
När människor redan bär på stereotyper uppfattas neutrala eller tvetydiga handlingar som mycket mer laddade. Kroppsspråk, kläder, till och med tonfall, kan upplevas som mer hotfulla än de är.
För att påverka opinionen försöker Moderaterna återlansera begreppet ”antisocialt dominansbeteende” – en etikett som antyder att demonstranterna i sig gör något fel, trots att det inte är olagligt att protestera.
Det som händer nu är hysteriskt och påminner om det klassiska begreppet ”moral panic” – moralpanik – som myntades av sociologen Stanley Cohen. Det här sättet att blåsa upp enstaka händelser till en samhällsrisk gör att små grupper eller enstaka handlingar målas upp som bevis på ett större förfall. Politiker kan då peka på ”problemet” för att motivera långtgående inskränkningar i människors friheter.
Jag är chockad över den rådande politiska debatten i Sverige. Utvecklingen i USA visar hur snabbt det kan gå att demolera demokratin genom att just peka ut vissa grupper som farliga.
Han hade kunnat prata med demonstranterna, lugna ner tonläget, men det låg inte i hans politiska intresse.
Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) säger ofta att man inte vill ”ta hit Mellanösterns sätt att lösa konflikter”. Det är ett märkligt och rasistiskt sätt att tala. Men ironin är att de gör precis det själva: de tar efter auktoritära ledare som betraktar åsiktsskillnader som ett hot och hellre vill tysta protester än lyssna på dem.
Carl-Oskar Bohlin har kritiserats för att han tidigare under kvällen gått fram till demonstranterna och stirrat på dem med aggressiv hållning. Jag har själv sett klippet, och det signalerade knappast en vilja till dialog. Kritiker menar att det bidrog till att trappa upp stämningen. Han hade kunnat prata med demonstranterna, lugna ner tonläget, men det låg inte i hans politiska intresse.
Tack och lov höjer många rösten och varnar för den här utvecklingen. ”Var tacksam för aktivisterna – de kommer försvara Sverige” kunde vi nyligen läsa i DN Debatt. En rad texter har analyserat retoriken och synat den verkliga ambitionen med svartmålandet av aktivister och demonstranter.
Poängen som forskaren i DN-artikeln gör är att de som protesterar också är de som mest är villiga att försvara sitt land vid kris eller krig. I Ukraina är sambandet tydligt: de som stod på Majdan 2013 försvarar landet i dag.
De svenskar som går ut på gatan i solidaritet med andra är de som bryr sig om Sverige, om politiken och framtiden. Dessa människor tror på något och är beredda att kämpa för det.
Rädslan för intolerans får inte leda till ett samhälle där staten själv blir intolerant. Just nu riskerar vi att inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten – under parollen att vi ska försvara den.

Text
Ämnen i artikeln
Kommentarer
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler. Läs reglerna innan du deltar i diskussionen. Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.