Leo Vene: SVT tycker att moral är jätteviktigt – men bara om tillräckligt många andra visar vägen

Nu är det alltså officiellt: Sverige är ett av de 35 länder som ska tävla i nästa års Eurovision Song Contest. European broadcasting union, EBU, bekräftade i veckan deltagarlistan, och därmed också att SVT inte följer Island, Spanien, Irland, Nederländerna och Sloveniens exempel – länder som visat mer ryggrad än hela mello-Europa (och ett litet hörn av Asien) tillsammans. 

Michael Österlund, divisionschef på SVT, har tidigare motiverat beslutet med att Eurovision ska vara ”en glädje och en fest”, och att politik inte hör hemma i tävlingen. Antingen har han aldrig sett Eurovision, eller så gaslightar han svenska folket. När Ryssland gick in i Ukraina 2022 var SVT nämligen glasklart: det fanns gränser, och ryssarna kunde ”omöjligen” stå på scen efter att ha invaderat ett annat land.

Man behöver varken rangordna vilket land som är ”värst”, eller gå full blown Tove Lifvendahl och försvara Israels deltagande med att det faktiskt är okej att vara homosexuell där. Det räcker att konstatera det vi vet: att både Ryssland och Israel ockuperar territorier i strid med folkrätten, att båda dödat tiotusentals civila och att båda misstänks för allvarliga krigsbrott.

Därtill är det väl belagt att båda staterna använt arenor som Eurovision för att polera sitt rykte och avleda uppmärksamhet från pågående konflikter. Förra året riktades särskild uppmärksamhet mot Israels statligt finansierade reklamkampanjer, vilket också tvingade EBU att införa striktare regler mot ”oproportionerlig marknadsföring”. Samtidigt har premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen bekräftat att regeringen avsatt över fem miljarder kronor för internationella påverkansinsatser.

Mot den bakgrunden krävs knappt några moraliska överväganden alls. Om principen om gränser ska betyda något överhuvudtaget, borde den gälla även nu – förutsatt att SVT fortfarande arbetar efter principer. Man har dock varit tydlig med att detta så kallade icke-ställningstagande visst kan omprövas, men först om ”flera tiotals länder” hoppar av tävlingen. Med andra ord: moralen är viktig, men bara så länge tillräckligt många andra tycker samma sak.

Parallellt med detta försöker SVT vinna gunst hos unga män genom att skicka sju kändissnubbar till ett sydkoreanskt tempel för att leva ut sina inre shaolinmunkar. Shaolin Heroes, som börjar sändas efter nyår, frontas av välfärdsmiljonären och grabbinfluencern Jan Emanuel. För SVT är han ett tryggt kort: bara det senaste halvåret har han synts i 16 olika SVT-avsnitt. SVT kallar det ”igenkänning”. Att denna nya maskot byggt hela sin persona på SD-kodat kulturkrigande – allt från att vilja förbjuda icke-svenska flaggor på studentflak till att stoppa uniformerade poliser i Pride – tycks spela mindre roll.

Nyligen satt han dessutom i 30 minuter och hävdade att det blivit tabu att vara man. SVT svarade som en lydig knähund och levererade en tv-produktion helt utan kvinnor, något som Jan Emanuel kallade ”modigt”. SVT är alltså modiga nog att låta sju män slåss i ett tempel – men för fega för att ”ta ställning” mot ett land som begår allvarliga krigsbrott. 

Eller ja, ett av dem åtminstone. 

Det är den märkliga spännvidden som definierar SVT just nu: högljudd macho-tv för att locka boysen, och försiktiga viskningar om Gaza av rädsla för politisk backlash från höger. För allt detta sker under M och SD:s historiskt starka public service-hat, som ligger som en våt filt över varje beslut. 

SVT duckar, sväljer och kompromissar för att inte riskera att gå samma öde till mötes som BBC – ett public service-bolag som placerat sig mitt i den politiska stormens öga och tvingats sparka chefer, stänga av programledare och initiera panikutredningar för att blidka den brittiska högern. BBC har i höst bytt fot så ofta att trovärdigheten knäckts i realtid. 

Det är just den rädslan som nu genomsyrar SVT: rädslan att till och med en melodifestival kan tolkas som ett ställningstagande.