Göran Greider: Springsteen sjunger om klass men vem hör det?

Sedan någon gång vid mitten av 70-talet har jag mer eller mindre oavbrutet lyssnat på Bruce Springsteen. ”Greetings from Asbury Park” var den första plattan jag på allvar hörde och sedan dess har han alltid varit med mig. De första tre plattorna är som det brukar heta juvenila – alltså ungdomligt överspända – och fulla av vemodig och sentimental romantik och jag bara älskade det. 

Men det var plattan ”Darkness on the Edge of Town” som öppnade en mörk tunnel både in i Springsteen och i mig själv. Detta var ju ett slags arbetarklassånger. Om en pappa som förstörs av fabriksarbete och som går runt i huset och letar efter någon eller något att skylla på. Du ärver synderna, du ärver flammorna, vrålade Springsteen i en blues som till och med tycktes slita sönder bluesen själv. Det var sånger uppstigna ur amerikansk arbetarklass, men utan att de brydde sig om att kalla sig så och de var också helt i avsaknad av något politiskt kampmoment: De kom med mörker. De lovade inget annat än mörker. Och de gick rakt in i mig.