Göran Greider: Springsteen sjunger om klass men vem hör det?

Sedan någon gång vid mitten av 70-talet har jag mer eller mindre oavbrutet lyssnat på Bruce Springsteen. ”Greetings from Asbury Park” var den första plattan jag på allvar hörde och sedan dess har han alltid varit med mig. De första tre plattorna är som det brukar heta juvenila – alltså ungdomligt överspända – och fulla av vemodig och sentimental romantik och jag bara älskade det. 

Men det var plattan ”Darkness on the Edge of Town” som öppnade en mörk tunnel både in i Springsteen och i mig själv. Detta var ju ett slags arbetarklassånger. Om en pappa som förstörs av fabriksarbete och som går runt i huset och letar efter någon eller något att skylla på. Du ärver synderna, du ärver flammorna, vrålade Springsteen i en blues som till och med tycktes slita sönder bluesen själv. Det var sånger uppstigna ur amerikansk arbetarklass, men utan att de brydde sig om att kalla sig så och de var också helt i avsaknad av något politiskt kampmoment: De kom med mörker. De lovade inget annat än mörker. Och de gick rakt in i mig.  

Hur någon enda person kan skriva om eller ens tänka på Bruce Springsteen utan att den där klassdimensionen är närvarande är för mig en fullständig gåta. Okej, man kan se så mycket annat i hans sånger, så är det. För många amerikanska konservativa patrioter räckte det med att han ropade ”Born in the USA” och de hörde nog aldrig ens vad sången handlade om: liv förödda i ett meningslöst krig på andra sidan havet. Ja, man kan till och med bara rakt av tycka att det är bra partymusik. Men när jag tar del av de artiklar och recensioner som kommit kring den nya filmen om Springsteens skapande av plattan ”Nebraska”, blir jag ändå chockad. 

Hur kan kritiker på kultursidorna skriva om den här gripande filmen – och den än mer gripande Nebraskaplattan – utan att med ett enda ord tala om att det här handlar om ett klassdrama? En klassresenärs dunkelt smärtsamma resa från en hemmahörighet i den lilla arbetarklassdominerade staden Freehold till en fritt svävande, plötsligt rotlös rockstjärna. 

Lyssna på Bruce Springsteen, enligt Göran Greider

Medelklassifieringen av svensk kultursidesvärld tycks därmed slutligen fullbordad. Den gestalt i filmen som kritikerna troligen har lättast att förstå är nog den mycket sympatiske managern Jon Landau – han som förstår Bruce smärta men aldrig fattar ur vilken klasslabyrint den härstammar. 

Filmen ”Deliver Me from Nowhere” berättar om Springsteens hjälplösa fall ner i en djupt depression efter succéturnén med ”The River”. Det dubbelalbumet är i sig också just i mångt och mycket uppstiget ur amerikansk arbetarklasserfarenhet, inte minst i titellåten, som berättar om en byggjobbare och hans äktenskap och en tid av nedgång för vanligt folk i Amerika. 

Jag är ju övertygad om att den som inte fattar att klass är en helt avgörande dimension för att förstå såväl samhälle som konstnärliga verk, den fattar ingenting. 

Kultursidornas medelklass, liksom filmen själv, fastnar istället för Springsteens pappa, mörket denne orörlige gestalt utstrålar, därför att han var psykiskt sjuk och söp. Det går lättare att förstå i individuella och psykologiska termer. Allt reduceras till en far-son-relation. Och visst, det är det också. 

Men det är så mycket mer än så: Plattan ”Nebraska” med sin ”industrial skyline” över New Jersey (”Open all Night”) , den rika villan på höjden (”Mansion on the Hill”) eller de fallande vetepriser som i en sång (”Highway Patrolman”) driver småbrukare från sin jord är den klassvärld Springsteen kommer ifrån. Och den där fruktansvärda lojaliteten med en depressiv och ibland hotfull far är i slutändan också en komplex men levande lojalitet med den klassvärld Springsteen kom ifrån. 

Tillsvidare har jag givit upp om kultursidesvärlden. Den har aldrig varit så stängd för centrala klasserfarenheter som idag. Jag är ju övertygad om att den som inte fattar att klass är en helt avgörande dimension för att förstå såväl samhälle som konstnärliga verk, den fattar ingenting. 

Och allra minst Bruce Springsteens sånger.