Göran Greider: Socialdemokraterna bör bilda minoritetsregering!

Jag är rädd för att det är ett ödesdigert misstag av Vänsterpartiet att mer eller mindre kräva att få sitta i en regering efter en eventuell valseger. Nog för att jag önskar dem det, men i verkligheten kommer det aldrig att ske. Så länge S-ledningen misstänker att den kan bli beroende av Centerpartiet för en regeringsbildning så kan den helt enkelt inte släppa in Vänsterpartiet i en regering. 

Det enda det där kravet egentligen leder till är att Tidöpartierna och deras tusentals lobbyister och mediekommentatorer kan racka ner på oppositionens splittring. Och dölja den egna splittringen: Ska Åkesson få sitta i en regering? 

Men saken är den att jag inte heller tror att Vänsterpartiets väljare så självklart vill att partiet ska sitta i en regering. Partiet har långt mer att vinna på att förhandla till sig olika reformer för att släppa igenom en S-regering, än att kräva att få sitta i den. 

Samma sak gäller Miljöpartiet. Miljöpartisterna vet hur mycket det kan kosta i väljarstöd att få några ministerposter. Och socialdemokraterna vet å sin sida vad det kostar att ha miljöpartister i en regering – priset för det är antagligen svagare stöd på landsbygden och i bruksorterna. Så var det verkligen under de år Miljöpartiet samregerade med Socialdemokraterna: Ganska utbredd ilska mot grön politik. Själv tyckte jag det var orättvist och direkt galet, i mycket en effekt av högerns kampanjer mot Miljöpartiet, men jag fruktar att problemet kvarstår.

Varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet har något att vinna på att kräva regeringsplatser. 

Vad gäller Centerpartiet tyder det mesta på att man där i det allra längsta kommer att avstå från att välja sida i blockpolitiken. Partiet har svårt att öppet välja sida av rädsla för att mista borgerliga mittenväljare, i synnerhet om Vänsterpartiet skulle utlovas plats i en regering.

Drömmen är förstås att de tre rödgröna partierna ensamma skulle nå majoritet så att det starkt marknadsliberala Centerpartiet aldrig blir vågmästare. Men det är en dröm. Svenska val blir alltid jämna. 

Det är ett år till valet. Om regeringsfrågan kommer det att tjatas oavbrutet under detta år. Det taktiskt bästa vore därför helt enkelt att Socialdemokraterna deklarerar att partiet vill bilda en minoritetsregering, med stöd av de tre andra partierna i oppositionen. Minoritetsregeringar är i själva verket normaltillståndet i svensk demokrati. 

En tilltagande panik börjar märkas inför nästa val: Den rödgröna opposition leder för närvarande ganska klart i opinionen men känslan sprider sig av att något helt avgörande fattas hos oppositionen. För det första något slags gemensamt program och för det andra helt enkelt offensiva reformförslag. Debattörer oroar sig för att socialdemokraternas strategi mest verkar bygga på att Magdalena Andersson är mer populär än Ulf Kristersson.

Det sistnämnda kan jag bara instämma i. Det sommartal Magdalena Andersson höll för några veckor sedan, som kan adderas till hennes linjetal på S-kongressen, var direkt alarmerande. Inte bara för att de gröna frågorna var helt frånvarande, utan också för att hennes anföranden hela tiden tar avstamp och slutar i en mystisk tes om att Sverige måste bli som Sverige igen.  

Det räcker ju inte. Sverige är i behov av vad jag brukar kalla ett fullskaligt efterkrigsprogram (se min artikel i Dagens ETC) för att reparera landet efter årtionden av nyliberalism och för att blicka framåt. 

Men rent valtaktiskt tror jag att det enda vettiga är att Vänsterpartiet och Miljöpartiet accepterar att Socialdemokraterna bildar en minoritetsregering. Det skulle dessutom sätta ljuset på Tidöpartiernas alla problem: att Sverigedemokraterna är större än Moderaterna och att Åkesson helst vill bli statsminister. 

En mandatperiod till med en Tidöregering, alltmer fast besluten att göra om Sverige i grunden, vore en katastrof. Och det vore bedrövligt om trätor om vilka partier som ska få sitta i en regering skulle riskera en rödgrön seger i nästa val.