Alla använder samma argument som alltid. Ett bra exempel är när Liberalernas arbetsmarknadspolitiska talesperson Camilla Mårtensen i SVT konstaterar att hon inte tror på någon generell arbetstidsförkortning eftersom ”vi behöver fler som arbetar”. 

Möjligen är det så, givet att det finns ett antal arbetslösa och en kommande jättegeneration pensionärer som ska tas om hand. Men det är ju inte helt logiskt att 30-timmarsveckor skulle hindra att fler människor arbetar - det handlar ju inte om specifikt antal timmar utan om antal personer. 

På den tiden Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister skrev han en debattartikel i Aftonbladet om hur han såg på att korta ner arbetstiden i Sverige. Det var ungefär samtidigt som statsminister Fredrik Reinfeldt orerade om att folk skulle arbeta till 75 års ålder.  

I artikeln började han med att göra sig löjlig över hela frågan, både för att den var Jonas Sjöstedts politiska linje och för att den i Kristerssons tycke var ”en mycket kortsiktig lösning”. 

Han konstaterade också att det riktiga problemet egentligen var att samhället inte trodde att 65-åringar kunde lära sig Office-paketet eftersom det är åldersdiskriminering. 

–Arbete är kanske inte livets mening, men det borde faktiskt vara meningen att arbetet ska vara mer än bara kortast möjliga plikt. Om fler jobbar med det de vill, kommer också fler att jobba längre än i dag, skrev Kristersson. 

Fråga byggnadsarbetare som börjar närma sig slutet av arbetslivet om de tycker att det känns lätt och behagligt att arbeta. Fråga vård- eller hemtjänstanställda, lokalvårdare, anställda i butiker och restauranger, väg- och anläggningsarbetare och personal i skolor och förskolor samma sak. 

Förhoppningsvis finns kanske några som tycker att det känns oproblematiskt att utföra sitt arbeta hela sina arbetsdagar, alla sina 40 timmar i veckan. Majoriteten kommer inte att ge samma bild.

Men det är aldrig de, väldigt många och stora yrkesgrupperna, som är i fokus för arbetslivsförlängare som Ulf Kristersson och andra på högersidan av politiken. Istället handlar det om någon som vill lära sig Office-paketet men inte av någon anledning får det, eller någon som vill jobba längre på kontoret men ”måste gå i pension”.

Det vore kanon om alla arbetade med precis det de ville arbeta med. Men hur skulle Ulf Kristerssons Sverige gå ihop då, när framför allt de slitigare yrkena överges?

Flera rapporter visar de nedslående resultaten att många knaprar smärtstillande till vardags, bara för att klara arbetsdagarna. Utredningar har slagit fast att tusentals människor dör i förtid av faktorer som kan kopplas till stress och press i arbetet och att arbetslivet som det ser ut idag bidrar till sjukskrivningar.

Det här är verklighet; samtidigt som det gjorts stora tekniska framsteg som borde ge människor möjlighet att leva mer och arbeta mindre, hålla längre i både liv och arbete.

Problemet är att viljan att ändra lagen inte finns. Inte tillräckligt mycket, i alla fall. Visst är det fint att se att Socialdemokraterna lite nyvaket börjat driva frågan igen. Det är ändå en skapligt klassisk socialdemokratisk fråga att driva, om man bortser från att partiet inte över huvud taget drivit den på flera decennier.

Det finns ingen naturlag som säger att våra liv till så betydande del måste gå till arbete.

Det finns ingen naturlag som bestämmer att vi måste arbeta fyrtio timmar i veckan för att räknas som ”heltidsarbetande”. Vad som däremot finns är en arbetstidslag, fullt möjlig att ändra, i vilken just 40-timmarsveckan regleras. Det behövs ett nytt politiskt underlag bara. 

Ett där Socialdemokraterna, om de är seriösa med att driva den här frågan nu, också håller i den när det bränner till i finkorridorerna.