Jenny Bengtsson: Låt brevbäraren slippa trapporna - hämta din egen post

Posten får nu delas ut inom tre dagar i stället för två, enligt den nya postförordningen. Förändringen har väckt debatt. Men ett perspektiv har inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet: Hur länge ska brevbärare behöva springa upp och ned i trapphus? Varför har vi fortfarande ett system där anställda förväntas slita ut sina kroppar för att breven prompt ska delas ut direkt i brevinkasten?

Tack och lov blir det nu förhoppningsvis ändring. I och med den nya postförordningen har Postnord skärpt sina regler och krav för posten. Utdelning direkt i brevinkastet ska fasas ut.

Brevbärare har under lång tid arbetat under förhållanden som få andra yrkesgrupper skulle acceptera. Att dag efter dag springa i trappor, bära tungt och ständigt upprepa samma rörelser innebär stora påfrestningar på brevbärarnas knän, ryggar, höfter och axlar. Att sluta med detta är en viktig arbetsmiljöfråga.

Det är å ena sidan lätt att förstå frustrationen hos bostadsrättsföreningar som nu riskerar att få betala för nya gemensamma postlösningar. För många handlar det säkert om stora kostnader, ibland hundratusentals kronor, för att anpassa fastigheter som i årtionden förväntat sig att breven alltid ska landa i varje dörrs brevinkast.

I debatten hörs argument som handlar om att äldre och personer med nedsatt rörlighet skulle få det svårare när posten inte längre kommer direkt till dörren. Det är klart att samhället måste kunna erbjuda lösningar för alla – men undantagen kan inte vara utgångspunkten för hur hela postsystemet organiseras. Tusentals brevbärare ska inte behöva arbeta under sämre förhållanden än vad som är tekniskt möjligt. Att se service som en rättighet men arbetsmiljö som en kostnad, är egentligen ingen motsats. Ingen service är så viktig att den motiverar onödiga arbetsskador.

Vi accepterar inte farliga och slitsamma arbetsuppgifter för att tågen ska gå snabbare eller för att äldreboenden ska spara pengar. Samma princip måste gälla för postutdelningen.

Vi accepterar vanligtvis att sophämtning, hemtjänst och transporter organiseras med hänsyn till arbetsmiljö och säkerhet. Varför skulle brevbärarna vara ett undantag? Ingen med vanligt grundläggande vett skulle argumentera för att en undersköterska ska bära tyngre än vad kroppen klarar eller att en sophämtare ska arbeta i farliga miljöer för att det är bekvämare för de boende.

Samma princip bör gälla här.

En postutdelning som ska kunna fungera i hela landet måste drivas effektivt och med rimliga arbetsvillkor.

Att kräva samma utdelningsmönster som när brevlådorna svämmade över av räkningar, kontaktannonser och papperskataloger är att blunda för verkligheten. Den här tiden är allt mer digital.

Och med den digitala framfarten behöver vi kanske fråga oss vad vi är skyldiga dem som varje dag ser till att den fysiska posten fortfarande kommer fram.

Om valet då står mellan några extra meter till postboxen, eller en bättre arbetsmiljö för brevbäraren, borde svaret vara självklart.
Arbetsmiljön måste komma först. Inte som ett särintresse – utan som en självklar utgångspunkt i ett modernt arbetsliv.