Leo Vene: FIFA har böjt sig för Trumps fascism

Världsmästerskapet i herrfotboll rullar vidare genom USA. Trots farhågor om logistik, säkerhet och politiska kontroverser har turneringen hittills genomförts utan några större problem. Åtminstone är det lätt att få den uppfattningen om man nöjer sig med att läsa rubrikerna.

Till skillnad från mästerskapet i Qatar för fyra år sedan, som präglades av högljudda (rimliga) krav på bojkott och moralisk självrannsakan, har omvärldens protester lyst med sin frånvaro. Detta trots att det i de allra flesta fall hade varit otänkbart att låta ett land i krig arrangera världens största idrottsevenemang. Men under stjärnbaneret, bland gigantiska NFL-arenor och väloljade PR-maskiner, tycks sådana invändningar förlora sin tyngd. Regler som gäller andra gäller sällan amerikaner.

Men problemet är inte att politiken har tagit plats i fotbollen. Politik och fotboll är och har alltid varit tätt sammanflätade. Världsmästerskap handlar lika mycket om nationer, identitet och prestige som om idrott. Ibland är det också fullt rimligt att politiken får konsekvenser. Att Ryssland stängdes av efter invasionen av Ukraina till exempel är knappast ett brott mot idrottens principer. Tvärtom. Däremot uppstår det problem när en värdnations repressiva migrationspolitik tillåts avgöra vilka spelare, domare och funktionärer som får delta i turneringen.

Den irakiske anfallaren Aymen Hussein hölls kvar och förhördes på en amerikansk flygplats i sju timmar. Landets officiella fotograf, Talal Salah, nekades inresa och sattes på ett plan hem. Uruguays landslag välkomnades som misstänkta knarksmugglare när spelarbussen stoppades och genomsöktes av narkotikahundar.

Och en av världens främsta fotbollsdomare, somaliske Omar Artan (årets domare i Afrika 2025), fick inte ens komma in i landet eftersom somaliska medborgare omfattas av amerikanska restriktioner som behandlar hela folkgrupper som presumtiva säkerhetshot.

Säkerhetskontroller är självklart nödvändiga. Inte minst under ett evenemang av den här storleken. Men när deltagare stoppas vid gränsen på grund av sitt ursprung blir det svårt att hävda att beslutsfattarna har säkerhetens – eller sportens – bästa för ögonen.

Men det mest anmärkningsvärda är inte att USA tillämpar sin egen migrationspolitik, utan att det internationella fotbollsförbundet FIFA accepterar den utan konsekvenser.

När den tidigare FIFA-ordföranden Sepp Blatter tvingades avgå efter en rad uppmärksammade korruptionsskandaler 2015 valdes hans efterträdare Gianni Infantino på löften om transparens, reformer och ett FIFA som återigen skulle förtjäna omvärldens respekt. Många var vi som tänkte att det åtminstone inte kunde bli värre. Ett drygt årtionde senare har han inte bara själv varit föremål för en korruptionsutredning, utan också tagit emot en vänskapsutmärkelse från Vladimir Putin och delat ut ett eget fredspris till Donald Trump. Allt detta som företrädare för en organisation som beskriver sig själv som politiskt neutral.

Och inifrån fotbollen är det knäpptyst. Norge har visserligen markerat mot Trumps fredspris, men i övrigt råder tystnad. Ledare och förbund världen över håller tillbaka sin kritik, livrädda för att hamna utanför, förlora inflytande och inte längre få sitta med vid bordet.

Den 19 juli delas VM-pokalen ut på MetLife Stadium i New Jersey. Då har Infantino lovat sin nära vän Donald att han ska få lyfta den tillsammans med världsmästarna. En av världens mest polariserande politiska ledare i centrum för idrottsvärldens största ögonblick. Få bilder fångar Infantinos FIFA bättre än den.