Göran Greider: Vemodet har ingen plats i den politiska debatten

Dagarna efter midsommar slår alltid den där starka vemodskänslan in: Sommarens slut har inletts. För mig är det tiden från april till mitten av juni som är den vackraste, den finaste tiden. All grönska är ny, som växtlighet efter istiden, luften har en klarhet och flyttfåglar återvänder. Man ser ett naket lövträd sakta ta på sig en grön klänning.

Jag satt i trädgården och förnam den där plötsliga känslan av vemod strömma genom medvetandet, en känsla som är djupt orättvis mot högsommarens väntande prakt men som ändå finns där, en känsla som också är orättvis mot de rätt så vilsamma semesterveckor som precis väntar. Jag skrev:

Det går en dag,Det går en sommarDet går en levnad.Vi lever våra fjärilsliv.

Sen gick katten förbi och verkade blänga litet nedlåtande mot min nästan gråtmilda ton, mitt självcentrerade försjunkande i förgängelsetankar om att våra liv är korta som fjärilars, vilket de trots allt inte är. Och för en stund vaknade jag upp.

Men för en som så mycket i sitt liv ägnat sig åt politiskt kommenterande, är det fascinerande att tänka på alla de känslor och medvetandetillstånd som aldrig, aldrig kommer att få någon plats i det politiska livet och i de politiska debatterna.

Vemod är just en sådan sak. Ingen politiker kan på fullt allvar blanda in vemodskänslor i sin agitation, han eller hon kan aldrig ens säga att det var bättre förr eftersom det av motståndarna tas som ett tecken på svaghet och hopplöst tillbakablickande - trots att det går att räkna upp mängder av saker som verkligen var bättre förr. Arbetslöshet var exempelvis något människor knappt ens tänkte på låt oss säga 1969 - full sysselsättning var självklar norm i samhället - och hotet om kärnvapenkrig existerade inte förrän bomberna föll 1945.

En politiker kan heller inte tillåta sig att på allvar vara pessimist. På sin höjd kan en politiker varna för att allt blir sämre om inte det egna partiet får bestämma, men en civilisationspessimist är otänkbar i politiken. Trots att det sannerligen finns fog för pessimism, särskilt när det gäller sprängandet av de planetära gränserna.

Melankoliska politiker har aldrig skådats. Inte heller uppgivna politiker - trots att åtminstone tillfällig uppgivenhet inför sakernas tillstånd hör till det djupast mänskliga.

Vad jag vill säga är att det vi kallar politik, själva debatterandet och politikernas sätt att tala och vara i offentligheten, helt enkelt rymmer väldigt litet av allt det som det innebär att vara människa. Troligen kan det, åtminstone inte i vår tid, inte vara på något annat sätt, men det tål att tänka på att våra samhälleliga liv formas i politiska processer där avgörande mänskliga känslotillstånd ofta inte är närvarande överhuvudtaget.

Jag tror dessutom att det blivit alltmer på det sättet i takt med att de politiska partierna så till den grad tömts på medlemmar. På varje lokalt politiskt möte var en gång - förr! - så pass många medlemmar närvarande att fler dimensioner av oss blev uppenbara. De flesta av dem hade inga särskilt starka politiska karriärplaner, de ville bara bidra ändå, men var just därför friare att tänka och känna än de karriärsugna.

Någon var grinig, någon överdrivet optimistisk, någon uppgiven, någon satt och försjönk i något vemodigt de råkade tänka på - och sammantaget var den mänskliga repertoaren mer allsidigt representerad när det var fler på mötena.

När partierna blivit mer av kampanjpartier, inbegripna i ständiga försök att bli hörda i medierna och mer präglade av de kvarvarande karriäristerna, har de aktiva blivit mer strömlinjeformade.

Som politisk kommentator är jag tacksam för de där stunderna av vemod och även av total uppgivenhet jag ibland kan känna. De håller mig kvar bland människorna, brukar jag litet storslaget tänka.