Edgar Mannheimer: Brexit förändrade Storbritannien i grunden

“För tio år sedan röstade Storbritannien för att bli det första landet i världshistorien att införa ekonomiska sanktioner på sig själv.”

Ett omistligt brittiskt ordspråk som just nu florerar på sociala medier.

En majoritet av den brittiska befolkningen, som för tio år sedan röstade för att lämna EU, ångrar nu Brexit. Att säga att Brexit var ett misstag är en underdrift. Den brittiska ekonomin har krympt sedan utträdet och snart får landet sin sjunde premiärminister på tio år. Kaos.

Nigel Farage, Brexits gudfader tillika barnmorska, lovade att utträdet skulle “ta tillbaka kontrollen” – ett populistiskt slagord som i praktiken saknade betydelse. Investering och produktivitet har tagit skada i Storbritannien sedan utträdet och invandringen, som Brexitanhängarna ville minska, har ökat. Samtidigt har de sju premiärministrar som avlöst varandra sedan Brexit varit utlämnade åt Donald Trumps maffiapolitik.

“She’s Lost Control” sjunger Joy Division-sångaren Ian Curtis medan han dansar som en ångestfylld kackerlacka.

Farage piskade upp ett hat mot den fria rörligheten inom EU – billig polsk arbetskraft ska inte stjäla britternas jobb. Motståndet mot den fria rörligheten blev en grundpelare i Brexitrörelsen. Men nu visar en opinionsundersökning att en majoritet av britterna vill återgå till fri rörlighet inom unionen – något som verkade otänkbart de senaste tio åren. Var allt förgäves?

Det råder en sällsynt konsensus mellan experter och folklig opinion i Storbritannien: Brexit var ett misslyckande. I en normal värld skulle Nigel Farage misskrediteras och lämna sina politiska uppdrag. Men vi lever inte i en normal värld.

Faktum är att Nigel Farages högerextrema parti, Reform UK, leder i samtliga opinionsundersökningar. Hur kan det komma sig att självaste Mr Brexit inte förknippas med utträdets totala fiasko?

Svaret är inte enkelt. De erfarna politikreportrarna på den brittiska podden The News Agents menar att även om Brexits förespråkare medger att utträdet var ett misslyckande anser de att det var genomförandet, och inte den grundläggande idén, som är problemet. Det påminner om inbitna kommunister som viftar bort kritik mot vänsterauktoritära regimer genom tiderna: den sanna kommunismen har aldrig genomförts.

Och delvis har de rätt. Skillnaden är att kommunisterna åtminstone kan hänvisa till en sofistikerad politisk ideologi, medan Brexitanhängarna lurades av Nigel Farage och hans polare med hjälp av billiga slagord och manipulering på sociala medier. Britterna skulle få mer pengar i fickan och större politisk “kontroll”. Istället fick de motsatsen, samtidigt som Nigel Farage nyligen tog emot en “gåva” på fem miljoner brittiska pund. “Det kan du skita i,” säger han när media ställer den mycket rimliga frågan, "Var kommer dessa pengar ifrån?” En brittisk fars.

Den allvarligaste konsekvensen av debaclet är den kulturella revolution som Brexit medförde. Likt studenternas frihetskamp 1968 och Margaret Thatchers nekande av samhällets existens på 80-talet har Brexit bidragit till en radikal förändring. Thatcher lyckades förändra synen på bostäder från familjehem till finansiella tillgångar. Nigel Farage och Brexitförespråkarna har lyckats omvandla utsatta migranter och flyktingar till en nationell belastning, eller som en mycket polariserande svensk kolumnist nyligen beskrev invandrare: “Invasiva arter”.

Allt fler politiska röster bryter nu mot det som länge varit tabu i brittisk politik och säger det rakt ut: Storbritannien borde gå tillbaka till EU. Men det kommer inte att vara lätt. Trots att en majoritet av EU:s medborgare vill att Storbritannien återansluter till unionen innebar Brexit ett trauma för EU:s ledning. År efter år av plågsam, offentlig förhandling med ett politiskt instabilt Storbritannien kommer EU aldrig tillåta igen. Vill Storbritannien återansluta sig till EU kommer det ske på Bryssels villkor, inte London. Ännu ett område där det tomma slagordet “ta tillbaka kontrollen” lett till motsatsen.

Vad fan får jag för Brexit?

Min gamla lärare på journalisthögskolan, Christian Christensen, delade nyligen på Bluesky en makaber statistik: En femtedel av de som röstade för Brexit har nu avlidit.

“De svek en generation baserat på rasistiska lögner, för en framtid de visste att de inte skulle få se. Vi talar om ‘radikalisering’ av unga på sociala medier, men aldrig om högerns radikalisering av äldre.”

Jag kan inte annat än hålla med.