Agmall Sarwari: Rädda människor är lätta att styra

Två tågresor mellan Malmö och Stockholm. Mer än så krävs det inte i dag för att mäta trycket i det svenska tillståndet.

På den första resan sätter sig en vit, onykter äldre man bredvid min mamma. Han avkräver henne svar. Om islam. Om vad hon egentligen gör i Sverige. Hur länge hon har vistats här. Hon svarar artigt, deeskalerar, gör sig mindre.

Precis som många av oss har lärt sig att göra.

På den andra resan bevittnar hon hur en annan vit man plötsligt skriker åt en svart kille i kupén: att han sitter på fel plats och ”passar det inte kan du åka tillbaka till djungeln!”

Och kupén? Den gör det vi har lärt oss att göra när rädslan och hatet kliver ombord. Människor tittar intensivt ut genom fönsterrutan, ut i det passerande landskapet. De trycker sina brusreducerande hörlurar lite djupare i öronen. På sin höjd harklar sig någon.

Tystnaden är kompakt.

Tills en ung tjej reser sig upp. Hon skäller ut mannen, hämtar konduktören och rapporterar exakt vad som hänt. Efteråt går min mamma fram till henne. Tackar för hennes mod, berättar att det hon gjorde var viktigt.

För hatet ligger grunt nu.

Det mullrar under ytan och det krävs bara en öl innanför västen, en inbillad oförrätt, för att någon ska skrika ut det. Inte sällan känner jag blicken i nacken på gymmet från den rödlätte mannen som står och väntar. På att jag ska glömma torka av en maskin, på att jag ska göra ett enda litet fel, så att han får sin ursäkt att skälla.

Eller? Är det bara rädslan som spökar i mitt eget huvud? En paranoid beredskap som vuxit fram ur summan av allt jag sett och hört, en misstro som inte alltid stämmer överens med verkligheten? Kanske ville han bara hjälpa mig med tekniken.

Detta är en av rädslans konsekvenser. Internaliserandet av andras hat, eller förväntningarna om det, blir till fysiska belastningsskador. Smärtande nacke och käkleder av att ständigt behöva skanna av rummet, att beräkna flyktvägar, att alltid vara redo att plocka fram ett ursäktande leende, eller en vass comeback. Livsutrymmet krymps, i förebyggande syfte.

I rädslans ekonomi är valutan extremt ojämnt fördelad. Frågan vi måste ställa oss är vem som i dag äger rädslan, vem som har rätten att göra anspråk på den. Och vem som i slutändan vinner på den. För rädsla är kapital. Den som övertygar befolkningen att den är under attack vinner makt. Livrädda människor är lönsamma; de sluter leden, de samlas under en stark ledare och är villiga att sälja ut andras rättigheter i utbyte mot illusionen av trygghet. Vilket oftast betyder gated communities för de privilegierade, och övervakningskameror och godtyckliga visitationer av arbetarklassen.

Rädslan konverteras direkt till klick, till politiska mandat, till inflytande. Svenska ledarsidor fylls av spaltmeter om hotet från ”de andra”. Det är en civilisatorisk ångest sprungen ur idén om vår förträfflighet, en rädsla som globalt rustar imperiedrömmar och rättfärdigar att vi mördar i självförsvarets namn. Samma kalkyl gör att vi helt blundar för pågående folkmord. Palestiniers död anses uppenbarligen inte vara skäl nog att väcka vår fruktan. Vissas rädsla är geopolitik; andras rädsla är irrelevant.

I grunden är rädslan vår äldsta överlevnadsmekanism. En blixtsnabb aktivering av amygdala, frammejslad av evolutionen för att skydda oss mot rovdjur, mot fara. När denna larmknapp hakar upp sig i vardagen och vi utvecklar irrationella fobier går vi till psykologen för att exponera bort dem. Men fobier som göds av politiker och tyckonomins entreprenörer, förstärkta av sociala medier, saknar botemedel. Det vi utsätts för är en kapning av vårt nervsystem. Savannens larmknappar förblir nedtryckta, men det är inte sabeltandade tigrar vi reagerar på.

Vi har istället systematiskt betingats till ett ”vi mot dem”. Vi ser det på hemmaplan när en vanlig lokal muslimsk församling i Jämtland utmålas som ett existentiellt hot bara för att de efter tjugofyra år vill flytta sina bönemattor till en gammal industrilokal på Frösön. Från riksdagens talarstol stämplar ledande Sverigedemokrater dem som ”parasiter”. Ett tråkigt lokalbyte formas genom rädslans förvridna lins till terrorhot på ”fornnordisk mark”. Det är en medveten fostran in i skräck.

​Och denna rädslans alkemi känner inga nationsgränser. Den bygger alltid på samma fundament: att bokstavstroende uttolkare intalar sina följare att världen vill dem illa, att ett visst stycke land med gudomlig rätt tillhör just dem. Det gäller ISIS-krigare som vaskar fram mönster i Koranen för att rättfärdiga terror, och det gäller sionister som letar lagfarter i Torahn för att rättfärdiga ockupation.

​Man bygger rädslans murar i barnens sinnen långt innan man bygger dem av betong på ockuperad mark. Man binder dem till ett etnonationalistiskt projekt genom att intala dem att alla andra är fiender.

​Rädslans ekonomi driver världen. Det är den som får stater att jämna hela städer med marken i självförsvarets namn, och det är den som får äldre män att dricka sig modiga nog att trakassera människor på ett svenskt passagerartåg.

​Denna ekonomi kräver vår tystnad för att fungera. Den bygger på att vi sätter på oss de brusreducerande hörlurarna och tittar bort.

​Men den kraschar i samma sekund som någon reser sig upp i kupén.