Somar Al Naher: Prästen Paolo försvann i Raqqa

Det har gått tolv år sedan prästen Paolo Dall’Oglio gick in i Raqqa för att förhandla med terrorsekten IS. Han kom aldrig tillbaka. Trots försvinnandet fortsätter hans inflytande att kännas – i klostret han byggde upp, bland de syrier han stöttade och nu i en bok som publicerats på svenska.

Första gången jag hörde talas om honom var 2012. Upproren i Syrien hade pågått i nästan ett år och Assadregimens svar var brutalt. Paolo – ”abona”, vår fader, som han kallades på arabiska klev fram och fördömde våldet. Många syriska aktivister såg i honom en internationell röst som bar deras kamp.

Paolo föddes i Rom 1954 och gick tidigt in i Jesuitordern. Som ung fick han en uppenbarelse: Kristus kallade honom att bygga broar till islam. På 1970-talet skickades han till Beirut under inbördeskriget, där han studerade arabiska och fördjupade sig i islamisk teologi och sufisk mystik – en erfarenhet som kom att prägla honom för resten av livet.

När han 1982 kom till Syrien och fann ruinerna av klostret Deir Mar Musa i bergen norr om Damaskus såg han det som sitt kall att restaurera. Med lokalbefolkningens hjälp byggde han upp platsen igen.

Tio år senare grundade han kommuniteten al-Khalil – ”Vännen”, Abrahams namn i islam. Klostret blev en symbol för dialog mellan kristna och muslimer. Paolo utvecklade här sin teologi om ”dubbel tillhörighet” – att Gud verkar både i kristendomen och i islam.

År 2010 tog Mar Musa emot omkring 30 000 besökare, pilgrimer, forskare, volontärer och unga syrier som sökte en plats bortom sekterism.

Klostret blev ett andligt centrum där människor från olika länder och religioner möttes. Dörrarna stod alltid öppna. Gudstjänsterna hölls på arabiska. Man levde nära de lokala bönderna, delade fastan under ramadan och ordnade seminarier där präster och imamer möttes sida vid sida.

När protesterna i Syrien bröt ut 2011 var Paolo en av få kristna ledare som öppet stödde revolutionens krav. Han predikade vid begravningar av oppositionella och reste till staden Qusayr där han uppmanade rebellerna att inte låta kampen bli sekteristisk.

Det gjorde honom till en fiende för Assad. Redan tidigare hade klostrets verksamhet fått regimen att se rött. Mycket av Assads propaganda byggde på rädslan för den andre: kristna fick höra att utan regimens brutalitet skulle muslimerna vara ett hot.

Regimen straffade Paolo genom att utvisa honom 2012 från det hem han haft i trettio år. Men han kunde inte stå utanför. Den 29 juli 2013 tog han sig i hemlighet till Raqqa, då kontrollerat av IS, medveten om att han kanske riskerade sitt liv. Han ville förhandla om frigivning av fångar – bland dem två bortförda biskopar. Sedan dess är hans öde okänt. Vittnesmål har talat om att han dödats, andra säger att överlämnades till regimen mot betalning. Inget har bekräftats. När Assad föll i december 2024 började hans vänner i Mar Musa öppet säga vad de länge anat: att Paolo kan ha suttit i regimens fängelser.

Klostret öppnade igen 2022 under ledning av fader Jihad Youssef som tagit över stafettpinnen efter den italienske prästen.

Arvet nådde också Sverige när Paolo Dall’Oglios bok ”I kärlek till islam, i tillit till Kristus” lanserades förra veckan. Den gavs ut i svensk översättning av Maria Store, med ett förord av teologen och författaren Peter Halldorf och en inledning av professor Samuel Rubenson, kyrkohistoriker vid Lunds universitet. Utgåvan visar varför Paolo är relevant också här, i ett samhälle där samtalet om islam så ofta fastnar i rädsla och polarisering.

I onsdags var fader Jihad Youssef själv i Stockholm, för att tala om boken och Mar Musas vision.

Tänk att Syrien som varit helvetet på jorden fortfarande kan förmedla hopp och ljus. Det är en lärdom vi kan bära med oss: förändring börjar när vi vågar öppna våra dörrar för varandra.