”Mediebranschen tillhör idag en av de mest homogena sfärerna inom det svenska arbetslivet och uppskattningsvis uppemot fem procent av branschens cirka 17 000 anställda har idag utomeuropeisk bakgrund”, skriver forskaren Tobias Hübinette på sin blogg.
Men det är inte bara anställningarna som är skeva. Hur den lilla skaran journalister blir behandlad i offentligheten är minst lika allvarligt.
Journalister med annan bakgrund än normen blir hårdare bedömda och misstänkliggjorda, i synnerhet om de kommer från Mellanöstern.
Sedan 1 januari i år är Samar Hadrous Sveriges Radios nya Mellanösternkorrespondent. Hon har arbetat på SR sedan 2012 som reporter, programledare och producent, bland annat på Ekots redaktion, P1-morgon och Studio Ett. En gedigen bakgrund med andra ord.
Men alla är inte nöjda med valet. Bland högerns opinionsbildare, politiker och andra som allmänt inte gillar invandrade har rekryteringen av Hadrous fått kvarvarande topplock att åka av.
Högerblaskan Bulletin tryckte på att Hadrous tidigare arbetat på Al Jazeera Children Channel. Något som SR själva berättat om i samband med annonseringen av henne som ny korre. Alltså ingen hemlighet eller något suspekt.
Ändå gjorde främlingsfientliga Bulletin ett nummer av detta och skrev att qatariska staten äger Al Jazeera och ”Qatar har länge stöttat Muslimska brödraskapet”.
Blink. Blink.
Guilt by association.
Dåraktigast var ändå Bulletin-krönikören Mattias Lindberg som samma dag som nyheten om nya korren kom ut skrev:
”Så SR vill ha någon som är ännu mer partisk i Israel-Palestina-konflikten än man redan hade?”
Hadrous hade alltså inte hunnit arbeta en enda dag innan Lindbergs dom över Hadrous var klar. Och detta enbart baserat på hennes namn och utseende.
En annan som verkar ha en närmast besatthet av Hadrous är Johan Ingerö, tidigare partisekreterare för Kristdemokraterna. Förra veckan tog han till plattformen X för att än en gång misstänkliggöra journalisten. Ja, detta är en återkommande aktivitet Ingerö ägnar sig åt.
Så gör den som vill hundvissla till sina följare.
”Sveriges Radios nya MÖ-korre Samar Hadrous beskriver en israelisk minister som högerextrem. Medan Hizb'allahs ledare Hassan Nasrallah inte ges någon etikett alls. Samar Hadrous har för övrigt en bakgrund hos Al-Jazeera.”
Notera sista meningen. Så gör den som vill hundvissla till sina följare. Trots att han borde känna till att journalister på SR inte fattar egna beslut kring etiketter.
Det är inte bara högerpopulister som agerar tvivelaktigt. Tyvärr går Moderaternas representanter (strax efter SD) i bräschen för hatet mot public service.
Riksdagsledamoten Lars Beckman (M) har de senaste åren gjort sig ökänd för att sprida misstro mot SVT och SR.
”Hur många med israelisk bakgrund arbetar på SVT SR respektive med palestinsk eller kurdisk bakgrund? Kan det påverka hur de statsfinansierade medierna rapporterar om konflikterna i Mellanöstern?”
För att hundvisslan ska få riktig fart använder Beckman hashtag #migpol.
Detta är alltså inte en genuint nyfiket ställd fråga om hur public service arbetar med mångfald utan ett inlägg med syfte att sprida misstro.
Poängen med de här inläggen är att så tvivel i synnerhet mot public service.
(Andra journalister som trollen på Twitter försöker skapa drev mot är SVT:s mellanösternkorrespondent Samir Abu Eid, det gnisslas om att han är halvpalestinier, ”är det verkligen lämpligt att han rapporterar från just den här konflikten" och ”hur kan vi lita på att hans rapportering är opartisk”.)
Ibland går galningarna hela vägen och låter rasismen löpa linan ut. År 2021 dömdes Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för den högerextrema nyhetssajten Samnytt, för grovt förtal efter att ha pekat ut en journalist på Dagens Nyheter som ”misstänkt jihadist”.
Journalisten i fråga hade rötter i Syrien, det räckte för Dagerlind.
Det är bra att journalister kan vända sig till juridiken. Men klimatet och hatet mot journalister är inget som domstolarna kan lösa. Det krävs en politisk medvetenhet. Vi har tyvärr i stället en situation där politiker är med och skapar problemen.
