Samma finslipade flin. Samma hierarkiska spelstrategi. Samma känsla av att väggarna runt om mig kryper sig allt närmare.

Jag tror jag gick i samma gymnasieklass som Nick Alinia – mannen som stämt mig för förtal. Han påminner mig i vart fall om de jämnåriga tonårstjejer jag gick gymnasiet med.

Under mitt sista år på gymnasiet flyttade jag tillbaka till Sverige efter ett år i USA och led samtidigt av psykisk ohälsa. Tjejgänget som omedelbart drog in mig byggde på samma dynamik som Magakulten: är du inte 100 procent med oss så är du en fiende. Det tog inte länge innan mobbningen satte igång. De följande sju månaderna bröt ner mig. Jag förstod inte vad som var sant och vad som var en lögn.

Jag var en perfekt fiende: en outsider som inte förstod sig på kravet på totalitär lojalitet till gruppen. En fiende är nödvändig för att förena människor utan en tydlig identitet.

Under mitt sista år på gymnasiet var jag inte stark nog att stå upp emot mina mobbare. Jag lät dem till och med övertyga mig att jag var värd den utfrysning, manipulation och trakasserier som de utsatte mig för.

Den 25 maj 2025 var jag så övertygad att jag var ond att jag försökte ta livet av mig. Jag stod aldrig upp för mig själv mot tjejerna som mobbade mig i gymnasiet utan ljög om varför jag befann mig på sjukhuset under den följande veckan. Jag ville inte belasta dem med vetskapen om vad deras agerande gjort.

Den 16 december 2025 konfronterade jag Nick Alinia på TikTok. Jag ville (och vill fortfarande) ha chansen att debattera honom så jag kan visa Sverige vilken människosyn han och de partier som Sverigedemokraterna faktiskt har. En syn där man behöver en fiende – helst en sådan med en annan etnicitet, men en med andra åsikter duger också. Han stämde mig för förtal för att jag i samma veva för att jag kallat honom “högerextremist”.

Min första instinkt var att krypa ihop och straffa mig själv, att följa den metod som jag blivit så bra på att utföra under gymnasiet. Men jag är inte längre tjejen som gick på tron att det var något fel med mig bara för att jag gick emot strömmen. Jag hade vid det laget hållit på med mitt digitala opinionsbildande i tre månader. Hela mitt arbete byggde på att utan ursäkt stå för den jag är och de åsikter jag har. Den här gången bestämde jag mig för att säga till på skarpen.

Nick Alinia trycker upp sin kamera i ansiktet på meningsmotståndare, samtidigt som han ofta röjer deras identitet. Hans ideologi – som han själv beskrivit som mer höger än Sverigedemokraterna – bygger på en total lojalitet till gruppen. Jag minns den väl från tjejgruppen i gymnasiet.

På gymnasiet valde jag tystnad – jag tänkte naivt nog att om jag bara häll tyst och stod ut med all mobbning så skulle allting bli bra igen.

Det var ett misstag. Jag tänker inte göra om det igen. Nu berättar jag för hela Sverige hur sådana som Nick Alinia agerar för att få tyst på sina meningsmotståndare. Kanske åstadkommer jag ingenting, kanske sätter jag stopp för ett beteende som aktivister blivit utsatta för sedan flera år tillbaka. Oavsett kommer jag aldrig att upprepa den 25 maj 2025 igen. Jag vägrar att bli tystad.