Leo Vene: Nu ska vi se om Fifa verkligen ”respekterar kulturen”

Det finns formuleringar som återkommer varje gång internationell idrott hamnar i klinch med mänskliga rättigheter. Inför fotbolls-VM i Qatar 2022 användes exempelvis uppmaningen att ”respektera kulturen” flitigt, som förklaring till varför spelare inte kunde bära regnbågsarmband, varför supportrar fick sina flaggor konfiskerade eller varför Fifa ansåg sig tvunget att hota med kännbara straff mot dem som hade mage att streta emot. Det handlade, sades det, inte om att ta ställning, utan om att visa respekt för värdlandet.

Mitt i detta höll Fifa-presidenten Gianni Infantino också sitt numera ökända försvarstal, i vilket han förklarade att han ”i dag kände sig gay”, ”i dag kände sig funktionshindrad”. Ett tal som enligt honom själv var tänkt att visa empati, men som snarare blottlade den retoriska tomhet som präglar Fifa: föreställningen att mänskliga rättigheter går att reducera till något man tillfälligt kan identifiera sig med, snarare än något människor faktiskt lever med – och ibland dör för.

Nu, inför VM 2026 – som fördelats mellan USA, Kanada och Mexiko – är kulturen återigen i fokus. Seattle, en av mästerskapets värdstäder, arrangerar sedan 1974 sin årliga Pridefestival under den sista helgen i juni – en lika självklar del av stadens liv som nationaldagen eller maraton.

Samma vecka har Fifa lottat en gruppspelsmatch mellan Egypten och Iran.

Trots att Pride överhuvudtaget inte har något med Fifa eller dess reglemente att göra, och trots att vi ju fått lära oss vikten av att ”respektera kulturen”, har både Egyptens och Irans fotbollsförbund reagerat kraftigt. De har vädjat till Fifa att ingripa, med hänvisning till ”de kulturella, religiösa och sociala värderingarna i regionen” samt organisationens krav på politisk neutralitet.

Att dessa regimer reagerar är i sig inget anmärkningsvärt. Det vore naivt att förvänta sig något annat från stater där homosexuella systematiskt fängslas och, i Irans fall, också avrättas. Det intressanta är hur Fifa väljer att agera när ”kulturen” inte längre används för att motivera inskränkningar, utan för att försvara öppenhet.

När Fifa böjde sig för Qatar beskrevs det som pragmatism. När en amerikansk stad inte vill åsidosätta sin identitet för att blidka ett par lättkränkta diktaturer beskrivs det i stället, av somliga, som aktivism.

Samtidigt har USA:s president gjort klart att även detta VM är en del av hans pågående kulturkrig. Han har tidigare öppnat för att flytta matcher från just Seattle – en stad han beskrivit som ”osäker” – eftersom han ogillar stadens vänsterorienterade borgmästare.

Mot bakgrund av att Fifa redan tilldelat Trump ett påhittat fredspris är det heller inte orimligt att föreställa sig att presidenten själv agerar mot Pridefestivalen, så att hans nye vän Gianni slipper göra det.

Att sport ska vara opolitisk är ett återkommande mantra. Men märkligt nog hörs det nästan uteslutande från dem som redan har makt, samtidigt som det är öronbedövande tyst när exempelvis en president hotar en värdstad för att han inte gillar dess politiska ledning. Det är lätt att kräva neutralitet när man själv inte riskerar något, eller när den förda politiken ligger i linje med ens egen.

Fifa står återigen inför frågan om ”respekt för kulturen” är en ömsesidig princip, eller om den i praktiken bara gäller dem som har mest pengar. Att en regnbågsflagga i Seattle kan flimra förbi på en tv-skärm i Teheran eller Kairo är kanske ingen revolution, men det är en påminnelse om att världen är större än den egna staten. Och ibland är just en sådan påminnelse hotfull nog.

Det återstår att se om respekt för kulturen också gäller när kulturen är fri.