Enligt den globala organisationen Transparency Internationals senaste stora sammanställning, från januari 2024, befinner sig Sverige i en stadigt nedåtgående trend när det gäller den upplevda korruptionen.

Även om vårt kära land fortsatt tillhör de länder i världen där den upplevda korruptionen är lägst, har blott fyra andra EU-länder haft en sämre utveckling från 2015 och framåt: Cypern, Ungern, Malta och Polen.

Mot bakgrund av detta borde man kanske inte trilla av stolen när Justitieombudsmannen nu granskar chefen för landets (invånarmässigt) största län. 

Turerna kring den Anna Kinberg Batra, tidigare moderatledare nu och landshövding i Stockholm, tycks aldrig ta slut. Hennes förehavanden sträcker sig (hittills!) från att ha placerat bästa kompisen på ett toppjobb till att bjuda middagssällskapet på två kilo oxfilé och skicka kvittot till skattebetalarna.

Problemet är att det fungerar. Anna Kinberg Batra sitter – åtminstone när den här texten skrivs – fortfarande kvar som landshövding i Stockholms län. Ett jobb hon för övrigt tog över från socialdemokraten Sven-Erik Österberg, idag lobbyist på pr-byrån Kreab.

Jag kan inte låta bli att imponeras av fräckheten. 

Fräckheten i att bemöta kritiken mot henne som person med att ”om vår myndighet och våra arbetssätt kan ifrågasättas behöver vi förbättra oss”. Fräckheten i att låta bli att svara på frågor från journalister och i stället märka ord (”Det talas om en lapp men det kallas alltså en annons”).

Imponerande, som sagt, men likafullt en bra grogrund för politikerförakt.

Med ökad korruption ökar också risken för att medborgarna känner att de folkvalda inte företräder dem, och att de därför vänder sig bort från samhället. Bort från de beslutande processerna, bort från demokratin. Det är ett sluttande plan.

Förra året valde Tidöpartierna att helt och hållet skrota en utredning som den förra regeringen hade tillsatt för att kartlägga och föreslå åtgärder mot korruption och otillåten påverkan på offentlig sektor och näringsliv.

Och det är klart: Varför skulle en regering som lobbar för privatiseringar, marknadsintressen och vinstjakt plötsligt vilja att relationerna mellan det offentliga och det privata synades i sömmarna?

Men politikerföraktet tar inte slut vid korruption. Det handlar också om hur våra folkvalda beter sig.

Ta coronapandemin till exempel. Vi minns säkert alla hur statsminister Stefan Löfven, trots tal till nationen om att stanna hemma och bita ihop, själv gav sig ut i julhandeln för att leta julklappar. Eller hur Ebba Busch anklagade regeringen för att ha tillåtit en stor smittspridning med ”berått mod” – för att sedan själv dra ut på stan och festa.

Bara under de senaste veckorna har vi kunnat se hur Richard Jomshof (SD), ordföranden för ett av riksdagens största utskott, kallat en kulturjournalist för ”en vidrig liten människa” för att hon haft mage att kritisera Jimmie Åkessons mediehantering efter attentatet i Gubbängen. 

Eller hur den moderata läxhjälpen Hanif Bali mobbat meningsmotståndaren Mattias Irving och kallat honom Quasimodo (den puckelryggade klockringaren i Notre Dame), syftande på att Irving har Klippel-Feils syndrom.

Hur ska man kunna ta politikerna och deras jobb på allvar när den här typen av övertramp tillåts fortsätta utan att det får några som helst konsekvenser?

Anna Kinberg Batra är naturligtvis inte den första, eller sista, politikern att missbruka sin förtroendeställning till egen vinning (Nationalencyklopedins definition av ordet ”korruption”). Det vore djupt orättvist av mig att förneka sossarna deras paradgren. 

Men för att citera Kinberg Batra själv, i ett jultal från 2016: ”Ingen får ta sig rätten att leva på andra när man kan försörja sig själv”. Det borde även gälla landshövdingar.