Göran Greider: Människan är biofil – naturen ingår i vårt DNA

Det kom små spröt ur den lilla stenen. 

Jag rensar en skål med hallon när jag hör ett lätt klonkande från något som faller på köksbordet. Är det en mycket liten, rund sten? När jag ska plocka upp den med tummen och pekfingret ser jag två små spejande spröt sträckas ut ur det jag trodde var en liten sten och därefter ett litet huvud. Det är en hallonsnäcka eller en trädgårdssnäcka – jag vet inte vilket. Längst fram på spröten vet jag att det sitter ögon så små att jag inte kan se dem, men kanske kan de ana mig: en väldig skugga lutad över bordet.  

I fem minuter sitter jag och tittar fascinerat på den lilla varelsen som börjar sin färd över köksbordets vidder. Sedan bär jag ut den i trädgården. 

Men den underbara lilla snäckan har skingrat mina tankar. Dagen innan hade jag läst en fruktansvärt nedgörande och (naturligtvis) mycket orättvis och rentav reaktionär recension av en musikbok jag just givit ut och var fortfarande ganska ledsen över det – men det intressanta här är att åsynen av den lilla snäckan som kämpade fram på köksbordet på bara en sekund skingrade alla de dystra tankarna. Något hade aktiverats i mitt medvetande som befriade mig från dysterheten. 

Det finns faktiskt en hel miljövetenskaplig forskningsgren som sysslar med detta fenomen – Nature connectedness. Undersökningar görs om hur kontakt med naturen, med det gröna, påverkar människor, i förskolor, på arbetsplatser, i hemmen och om hur frånvaron av sådan kontakt bidrar till miljökrisen. Progressiva arkitekter strävar efter att hitta sätt att forma boendet så att naturen är närvarande. Lika progressiva stadsplanerare försöker göra städer grönare, i kamp mot penningintressena.

Nyligen kom en rapport från ett brittiskt universitet som undersökt hur människans kontakt med naturen har sett ut från artonhundratalet och framåt. Forskaren rapporterar att mänsklig kontakt med naturen har minskat dramatiskt de senaste två århundradena på grund av galopperande urbanisering. Vi är mer och mer inomhus, i biologiskt sterila miljöer. I genomsnitt har en invånare i Sheffield fyra minuter och 36 sekunder av naturkontakt per dag. Forskningen har till och med kommit fram till att förekomsten av naturord som ”flod”, ”blomning” eller ”mossa” mer och mer har försvunnit ur litteraturen. Forskaren menar att det pågår en enorm ”utrotning av erfarenhet” (”extinction of experience”). 

Jag rycker till. Vad betyder det? Biologer har myntat begreppet ”biofili” och kan hävda att människan under sin evolution har varit så beroende av kontakt och kännedom om växter och djur att kärleken till det gröna och levande ingår i vårt DNA (liksom även skräcken, biofobin, för farliga ormar eller giftiga växter). 

Bara under en kort försvinnande period i vår långa historia har alltfler människor fjärmats alltmer från den kontakten. Men vi har det biofila kvar i oss, genetiskt, från födseln – barn reagerar alltid med stor nyfikenhet när de ser en ovanlig blomma eller en padda som kravlar sig fram i ett dike. 

Jag går ut med hunden. Jag går förbi fältet med blommande honungsört och vidare på skogsvägen och jag hör sensommarsuset från trädkronorna och jag stannar utan att tänka till vid en buske med skogshallon och plockar några söta bär. Det är som om handen rör sig automatiskt mot de där bären. Vidare genom skogen passerar jag de tre enorma asparna och jag tycker att de tittar ner på mig mycket vänligt och längre in i barrskogen ser jag den där tjocka gamla tallen som jag alltid hälsar på. Sedan går jag hemåt förbi fälten med olika slags kål och jag märker att dofterna driver genom mina luktorgan. 

När jag och hunden är hemma igen inser att jag gjort en safari genom praktiskt taget hela min kropps evolutionära historia. Och hunden har fått mig att följa hennes blick till sådant som jag annars inte skulle lägga märke till. Och visst – jag känner mig friare. Som om mitt lilla isolerade jag genomspolats av det gröna. 

Jag har återvunnit erfarenhet. Jag tackar den lilla varelsen som masade sig fram över köksbordet.