Leo Vene: M låter som SD när de rasar mot journalister

Moderaternas aversion mot public service är inte helt ny, men länge har den främst varit en fritidssyssla för de mer eller mindre misslyckade gräsrötterna. Ett samtalsämne på golfbanan eller bland karriärpolitiker på X med för mycket tid och för få idéer. 

Visst har det muttrats om miljardrullningen till SVT och SR men det har mest känts som spel för gallerierna. Det folkliga förtroendet för public service är fortsatt högt, och därmed en icke-fråga för ett seriöst parti.

Men något tycks ha hänt. 

Kanske har partiet kommit Sverigedemokraterna så nära att man inte längre ser var Jimmie Åkesson tystnar och Ulf Kristersson tar vid. Kanske har man sneglat över Atlanten och dragit slutsatsen att det är ett framgångsrecept att skälla ut granskande journalister. 

Den där gamla moderata arrogansen – som åtminstone hade en air av kompetens – har förbytts i något mer desperat. Affären på Harpsund, som Aftonbladet rapporterat om, blev droppen som fick bägaren att rinna över. 

Efter avslöjandena om studentskivor och födelsedagsfester på statsministerns representationsgård valde Moderaterna att inte lägga locket på – vilket hade fått det här att blåsa över på typ en dag – utan i stället att angripa medierna.

Partiledare Ulf Kristersson har gång på gång under sin karriär visat att regler som gäller andra inte gäller honom. Han har norpat attraktiva lägenhetskontrakt mitt framför näsan på utsatta kvinnor, genomfört maktfullkomliga kompisrekryteringar och ställt krav på att debattprogram ska följa ett visst manus, annars blir det bojkott. 

När Harpsundsfesterna avslöjades försvarade han sig med att ”det har hänt väldigt många saker där genom decennierna”. Som att Göran Persson gifte sig där, eller att samme Persson en gång bjöd in byggnadsinspektören i Flens kommun. 

Harpsund hade kunnat stanna vid en parentes i historien.

Men att Göran Persson också roat sig ute på Harpsund är faktiskt ett riktigt dåligt försvar. Dels för att det var just maktmissbruket som till stor del kostade honom makten till slut, dels för att ”ja, men han då” aldrig har vunnit en diskussion.

Harpsundsgate blottlade inte bara statsministerns redan väldokumenterade omdömeslöshet, utan också att man tagit efter sin Tidö-tvilling: när allt faller, attackera media! 

Aftonbladet gjorde sitt jobb. De granskade makten. Det är exakt vad de ska göra. Att politiker ogillar dåliga rubriker är begripligt. Men det som stack ut denna gång var den samordnade, nästan koreograferade ilskan – från trollen på X hela vägen in i Regeringskansliet.

Plötsligt hette det att journalister hade ”jagat barn”, att medier skulle ”skämmas”. Statsministerns fru och pressteam slängde ur sig anklagelser om ”försök att få fram skyddade personuppgifter” – utan att kunna leda dessa allvarliga påståenden i bevis. 

Det påminde om Donald Trump. Och om Åkessons hantering av den gängkriminella bröllopsgästen, som till och med fick många sverigedemokrater att rynka på näsan, eller samme Åkessons svar på granskningen om SD:s trollfabrik.

Statsministern fick också backup i spalterna. Bland annat av Kristianstadsbladets Sofia Nerbrand – som ena dagen kan tappa det fullständigt över att Greta Thunberg visat någon fingret, för att nästa avfärda kritik mot politikers maktmissbruk som ”jantelag”. Folk är bara avundsjuka på att statsministern har så många kompisar. Det är nästan rörande, om det inte vore för absurditeten.

Harpsund hade kunnat stanna vid en parentes i historien. Ulf Kristersson och hans trofasta moderater hade kunnat konstatera att ”allt som är lagligt är inte lämpligt” och vänt blad. Den biträdande presschefen hade inte behövt skriva ”Skäms!” till Aftonbladets Jonathan Jeppsson. 

Men i stället blev det en symbol för ett parti som tappat greppet, och en historiskt svag statsminister som inte klarar av att bemöta kritik. Och det lär knappast bli lugnare under valrörelsen. Det återstår att se om Ulf tänker vara med, eller om han tänker bojkotta.