Kommer Håkan Hellströms konserter ersättas av AI?

I takt med att antalet sajter med AI-konst blir allt fler upplever många konstnärer hur deras uttryck styckas upp, dammsugs in i modeller och spottas ut igen – utan vare sig erkännande eller ersättning. Vissa menar till och med att det på sikt riskerar att döda konsten.

I veckan snubblade konstnären Jessica Jämting över ett av sina egna alster, massproducerat som väggpynt på en postersajt, utan att sajten uppgett hur – eller av vem – konsten var producerad.

Bland de uppmärksammade aktörerna finns Gallerix, vars vd Jimmy Håkansson säger till SVT att man bara bedömer slutprodukten, och att det är irrelevant för dem hur konsten har skapats.

Liknande tongångar hörs från människor på stan som SVT talat med. De tycker visserligen att AI-konst bör markeras, men inte nödvändigtvis att det spelar någon större roll vem, eller vad, som gjort den.

“Tavlan ska vara fin, det är det viktiga.”

Det är såklart ett fullt rimligt perspektiv. För betraktaren är upplevelsen det centrala. Men om det är det enda som spelar roll tappar själva processen i värde, och därmed också incitamenten. Det som är snabbast, billigast och tillräckligt bra vinner. I ett sådant landskap har mänskligt skapande svårt att hävda sig mot system som kan producera oändliga variationer på sekunder.

Jag funderade kring det här när jag såg Håkan Hellström i Globen nyligen. I ett mellansnack pratade han om hotet från AI och om vikten av att stötta konstnärer och kreatörer.

Samtidigt kunde jag inte skaka av mig att scenkulissen – ett hav av animerade tavlor, döda rocklegender och historiska fotografier i rörelse – många gånger kändes just AI-genererad. Kanske var den inte det. Kanske är det bara jag som inte kan skilja en animerad Paolo Puck-tavla från en annan.

Jag vill i alla fall gärna tro att det är viktigare för Håkan – som jag följt sedan blixtförälskelsen på Simstadion Brottet i Halmstad sommaren 2001 – att stötta kreatörerna än att ta billiga genvägar med AI-animationer för att få spelningar i Sundsvall, Linköping och Karlstad lika lönsamma som fullsatta kvällar på Ullevi.

Men frågan är om det i slutändan gör någon skillnad för mannen på gatan och publiken.

Scenen ska vara fin. Det är det viktiga.

Försvarare av AI-konsten kallar ofta kritiken bakåtsträvande. Och det kanske den är. På samma sätt som det av vissa anses bakåtsträvande att motsätta sig exempelvis videogranskning i fotboll.

Tekniken finns. Den fungerar (nåja). Så hur relevant är det egentligen hur den används, så länge slutprodukten är bra? Om det enda som spelar någon roll är utfallet – att tavlan är fin, att scenen glittrar eller att domslutet blir korrekt – blir frågan om hur den skapats i praktiken ointressant.

Samtidigt betalar miljontals människor jättemycket pengar för att se digitala avatarer av ABBA och Kiss uppträda. En dag kommer även Håkan Hellström hänga upp sin hatt och sluta turnera. Huruvida han ersätts av en digital avatar eller inte återstår att se. Kanske får någon rentav för sig att återuppliva den oförglömliga sommarkvällen i Halmstad 2001.

Till sist får vi den kultur vi accepterar – och den kultur vi förtjänar.