Egil Sturk: Kapitalismen har en kärleksaffär med fascismen

Ett år har nu passerat sedan Donald Trump åter blev president i USA. Mandatperioden inleddes med en hormonstinn Elon Musk, som heilade på scen inför hela världens beskådan, och det nya året inleddes med kidnappningen av Venezuelas diktator i skenbart syfte att få tillgång till landets olja. 

På bara ett år har USA blivit alltmer lik en fascistoid autokrati, som använder militär makt och sina ekonomiska muskler för att påtvinga svagare stater sin vilja. Det är ingen slump att denna politik motiveras med tillväxt och välstånd, för kapitalismen och fascismen är valfränder som delar en rad filosofiska utgångspunkter. Om vi vill förstå utvecklingen i USA, och varför företagsledare väljer att stödja antidemokratiska ledare, gör vi bäst i att granska dessa likheter.

I sitt Techno-Optimist Manifesto (2023) – som har blivit något av Silicon Valleys officiella filosofi – beskriver kapitalförvaltaren och Trumpanhängaren Marc Andreessen teknologin som mänsklighetens frälsare, och allt som hindrar dess utveckling är av ondo. Manifestet är en blandning av nietzcheansk övermännisko-ideologi, som ondgör sig över räddhågsna och försiktiga ledare som vill reglera snarare än möjliggöra, och formuleringar som lika gärna skulle kunna komma från ett fascistiskt valmanifest: ”We are not primitives [...] We are the apex predator [...] We are not victims, we are conquerors.” 

Här finns samma beundran av makt, styrka, mänsklig skaparkraft, expansionism och gränslöshet. Samma romantisering av maskulin heroism, äventyr och erövringar; samma hat mot allt som ses som feminin svaghet, feghet, försiktighet, och stagnation. Andreessen citerar proto-fascisten Marinettis Futuristiska manifest (1909) med gillande: ”Beauty exists only in struggle. There is no masterpiece that has not an aggressive character. Technology must be a violent assault on the forces of the unknown, to force them to bow before man.”

Men likheterna går längre än så. Kapitalismen och fascismen delar båda en värdenihilism där ändamålet helgar medlen: makt och profit till vilket pris som helst. De delar en produktivitets- och handlingskult, som utmynnar i ett förakt för de svaga som inte kan ”skapa värde”. Vare sig det beror på sjukdom, funktionsvariationer, arbetslöshet eller hemlöshet. Det leder också till ett förakt mot konst, kultur, utbildning och andra ”onödiga förströelser” som distraherar eller drar resurser från de övergripande målen. 

Båda ser kampen för överlevnad som tillvarons grundvillkor, och för att överleva måste man bli störst och mäktigast: dominans, expansionism och erövringar är ledorden. För konkurrens om begränsade resurser ses som ett naturligt tillstånd, där den starkaste överlever och konkurrensen krossas.

Denne starke man är överst i en ”naturlig hierarki” och bör därför bli åtlydd. De delar alltså båda en kult av furstar, VD:ar och kejsare. Den högerextrema bloggaren Curtis Jarvin, som har blivit något av Silicon Valleys husfilosof, är kanske mest explicit i den här jämförelsen. På sin blogg Unqualified Reservations beskriver han demokratin som ett historiskt misstag, och argumenterar för att USA bör omvandlas till ett privatägt bolag med en VD-monark som enväldig härskare.

Som Sheri Berman visar i Democracy and Dictatorship in Europe (2019) har kapitalismen en tendens att undergräva den liberala demokratin om den inte tämjs av demokratiska institutioner, fackföreningar och en stark välfärdsstat. 

När löftet om allmänt välstånd spricker, när ojämlikheten blir politiskt explosiv och när demokratin uppfattas som ett hinder snarare än ett skydd, söker kapitalet andra garantier för ordning, tillväxt och kontroll. Då ersätts kompromisser med kommandon, rättigheter med hierarkier och medborgare med undersåtar. Historien visar att detta inte är ett undantag, utan ett mönster. Kapitalismen måste åter underställas politiken, jämlikheten göras materiell och makten fördelas.

För vi kan redan se konturerna av vad alternativet är: en värld där marknaden marscherar armkrok med stöveltramp.