Göran Greider: ​​Julklappen jag önskar mig nästa år

Nej, jag behöver ingenting mer och det är därmed alltid lika svårt för mina nära och kära att komma på någon julklapp till mig. Jag har ju redan tofflor och en bra rakhyvel. 

Ja, jag har det redan långt bättre än den stora majoriteten av planetens innevånare och det jag måste verka för är minskad julhandel och för nerväxt (det mest tabubelagda i vår tid). Det enda jag behöver är hopp, ljus, humor och häpnad. 

En perfekt julklapp till mig hade varit en liten tunn bok med de korta tacktal som Nobelpristagarna höll på årets bankett. Nobelprisen är för min del en av årets största höjdpunkter: De kommer med ljus, hopp och ofta intellektuell svindel. 

Årets fysikpris gick till tre forskare som funnit broar eller tunnlar mellan vår vanliga vardagsvärld, där en sten som släpps aldrig kan falla genom marken, och kvantvärlden, där en partikel så att säga just kan falla rakt genom marken. 

Om sådant kan ske i den allomfattande verklighet vi alla befinner oss i, då finns det hopp. Även om hoppet här mest består i att dessa samband mellan det åtskilda – kvantvärlden och vår vardagsvärld – överhuvudtaget kan upptäckas. 

Vari består den svindel jag erfar när jag hör om detta som jag som lekman inte ens kan förstå? Svar: Att den mänskliga nyfikenheten aldrig låter sig begränsas. Och att vi egentligen vet så ytterst litet av de världar vi rör oss genom. Inte ens fysikerna själva kan greppa vad som pågår i kvantvärlden: ”Shut up and calculate”, säger de till varandra när någon spekulerar för mycket på en konferens. 

Jag brukar aldrig titta på själva Nobelbanketten, den känns direkt förljugen med allt sitt prål och överflöd så som världen just nu ser ut, men i år ville jag absolut höra vad i synnerhet två av pristagarna hade att säga, kemisten Omar Yaghi och författaren László Krasnahorkai. 

Den sistnämnde har för svenska och globala litteraturintresserade blivit mannen utan punkter. Och lättlästa är hans böcker inte, med denna frånvaro av (vilo)punkter i romanerna, och han tycks dessutom helt utan hopp om våra samhällen: allt motstånd mot världens ordning är melankoli och den sista vargen är dödad. 

De två böcker jag hunnit läsa av honom slungade mig tillbaka till ungdomens febriga läsning av Dostojevskij: Samma intensitet, samma borrande i det mänskliga psyket, men utan det hopp om förlösning som den troende Dostojevskij ända hyste. 

Men det är det är det där med László Krasnahorkais extremt vänliga ögon och en frisyr som får en att tänka på en sorgsen jultomte som lider av håravfall. Själva hans uppenbarelse känns odogmatisk, som om den kommer med fred och försoning.   

Det korta tacktal han höll slog fast det viktiga: Hur barn blir till, att Bach är gudomlig och att Patti Smith har rätt. Den avväpnande humor som så stilla strömmade ur hans tal räddade paradoxalt hoppet om denna värld. 

Nej, det fanns knappast något politiskt i det. Han höjde inte rösten mot den Victor Orbán han ogillar. Men när han stegade ner från podiet till Blå hallen satt jag stum – av just hopp. Och humor. Humor är besläktat med svindel.

Det andra tal jag ville höra var fysikern Omar Yaghis. Bara hans otroliga livsresa ger hopp. Uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger i Jordanien, utan någonting, den som fick ta hand om korna och gå kilometervis till skolan. Plötsligt fick han se molekyler i en lärobok och det slutade med ett Nobelpris. 

Det han bidragit till är att skapa molekylstrukturer som kan suga upp vatten ur ökenluft, eller koldioxid ur atmosfären. Hans tal blev en stilla plädering för globalt utbyte av erfarenheter, inte minst for att lösa klimatkrisen. Det fanns ljus i det. Det ljus som också finns i svindeln och humorn.  

Kan inte något förlag till nästa år ge ut de där små korta tacktalen från Nobelfesten? Då skulle julklappsfrågan för min del vara löst.