Göran Greider: Jakten på Palme är viktigare än jakten på hans mördare

Jo, jag får en lätt kuslig känsla när jag skjuter upp glasporten till Bio Grand på Sveavägen 45. En februarikväll för 40 år sedan steg makarna Palme in där för att se filmen ”Bröderna Mozart”, tillsammans med sonen Mårten och hans flickvän. Några timmar senare låg Olof Palme skjuten, mördad, på Sveavägen där den korsas av Tunnelgatan. En fullständigt uppriven Lisbet fördes skrikande in i en polisbil. Två kulor blev kvar på brottsplatsen. 

Åtskilliga gånger har jag gått på biografen Grand, både före och efter mordet. Men nu när jag skjuter upp dörren känns det som om ett mörker väller ut därifrån. Jag står i bländande februarisol och känner kalla kårar över ryggen, trots att folk går in för att bara köpa vanliga biobiljetter. 

I sig är det ju ett tecken i tiden: Politik reducerat till personer och deckarintriger. 

Natten innan har jag äntligen läst ”Den sista boken om mordet på Olof Palme”, där en för allmänheten ny mördarkandidat presenteras: Christer A. Boken utkom 2024 men jag har dröjt med att läsa den; jag är hjärtligt trött på Palmemördare. Sådana har lanserats och avförts gång på gång. Genom åren har jag tjogtals med gånger blivit uppringd av människor som velat tipsa mig om något i mordfallet. I årtionden har jag retat mig på att Olof Palme, den ende svenske politikern med verklig ryktbarhet och idépolitisk verkshöjd, alltmer reducerats till en mordgåta, en thrillerserie där sista avsnittet aldrig verkar kunna sändas. I sig är det ju ett tecken i tiden: Politik reducerat till personer och deckarintriger. 

***

Jag har hört en känd författare plötsligt vikariera som Palmespanare och viskande lägga fram otroliga konspirationsteorier, exempelvis om att dåvarande S-partisekreteraren var inblandad. Och jag minns alla spår och hur de rört vid mig och lämnat mig: Kurdspåret, Sydafrikaspåret, polisspåret och flera till. Och så denna oerhörda vilja att hitta en mördare värdig Palme! Det får bara inte vara någon halvtokig figur i samhällets utkant! Trots att en nykter gärningsmannaprofil – sådana gjordes efter en tid – långt mer pekar på just en ensamvarg, en explosiv enstöring. En professionell, inhyrd mördare skulle inte ha nöjt sig med ett skott i Palmes rygg och knappast missat att döda även Lisbet som ju fick en skymt av förövaren.

Genom åren har jag försökt undvika hela detta träsk av konspirationsteorier, katastrofala polisutredningar och politiska skandaler som följt i kölvattnet. Men så var det där när jag i ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” fick läsa om hur Olofs son Mårten klockan fyra på mordnatten plötsligt blev iskall och klarvaken: 

”Först förstår han inte varför – kroppen minns innan hjärnan blivit medveten om vad som hänt. Men så förstår han: det stod en man en bit bort på trottoaren.” 

En man med fyrkantig ansiktsform. Mörkblå, halvlång nylonjacka, på huvet något slags keps. Blicken fixerad. Sonen, flickvännen och makarna Palme hade stått på gatan utanför bion och pratat, Mårten hade lagt märke till den mystiske mannen och kanske hade mannen lagt märke till dem. Han hade tänkt att det var en lodis. Minnesbilden kom plötsligt och Mårten hade genast begett sig till polisen för att berätta om det. 

Med ens var även jag fast i mordgåtan. Journalisten Jon Jordås berättar enkelt, konstlöst och utan vidlyftiga spekulationer om den nye kandidaten till gärningsman. Denne Christer A. slarvades länge bort i den kaotiska polisutredningen, trots att han bodde inte så långt från mordplatsen och i sin ägo hade en revolver av kalibern Magnum 357 (han var medlem i en skytteklubb). Den blev aldrig provskjuten. Christer A. lämnade aldrig in den och polisen slarvade bort uppslaget. Men efter hand växte utredningens intresse för denne enstöring och man spanade på honom. Åren efter mordnatten hade han ofta suttit på ett café precis mittemot mordplatsen på Sveavägen 33. 

***

Nej, jag ska inte berätta hela historien om Christer A. Ingen kan avgöra om han var den skyldige. Revolvern uppgav han när han väl förhördes att han hade sålt svart på gatan. Historien slutar med att han hittas död i sin lägenhet. Men när jag i Jordås bok läste om Mårten Palmes plötsliga minnesbild av en mystisk man utanför biografen hade klockan passerat midnatt. Den kusliga känsla jag då fick, sittande i natten, bär jag med mig dagen därpå när jag står utanför Grand. 

Det är snö på gravplatsen. Två frusna rosor ligger där. Hur många gånger har jag stått här?

Bions port slår igen. Jag kastar en blick på Sveavägen 68, det socialdemokratiska partihögkvarteret, på andra sidan gatan. Sedan promenerar jag Sveavägen bort till mordplatsen, går över gatan in på Adolf Fredriks kyrkogård. Det är snö på gravplatsen. Två frusna rosor ligger där. Hur många gånger har jag stått här? Hur många människor har jag växlat några ord med om Olof Palme när jag stått här genom årtiondena? 

50 meter bort på kyrkogården ligger Hjalmar Branting begravd. Halvseklet mellan deras respektive död markerar – så tänker jag ofta – socialdemokratins uppgång och till slut fall. 

***

På det bästa fotografi jag vet av Olof Palme, ser man inte ens hela hans ansikte. En annan person dominerar det svartvita fotot: en mycket ung kvinna som nyfiket leende, nästan förälskat, vänder sig mot honom där han sitter och bläddrar i ett manus till ett tal han snart ska hålla. I handen håller han en brinnande cigarett. I bakgrunden skymtar en enorm folkmassa och vajande röda fanor. Jag vet inte vem den unga kvinnan är. Jag vet inte ens exakt när fotot är taget, men jag lyckades placera det på omslaget till min bok ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som utkom 2011.  

Det där är Palme för mig! Sammanvuxen med den stora folkrörelse som bar upp honom och gav honom den karisma som till och med kunde väcka smått förälskade blickar hos en ung tjej, som kanske var SSU:are. Den viktiga lärdom man kan dra av att studera Olof Palme handlar därför inte om en ikon, en extraordinär statsman, en isolerad individ. Den handlar om en rörelse, ett kollektiv, som omgav en politik ledare, gav honom kraft och som han var, eller ville vara, i symbios med.  

Socialdemokratins historiska bedrift var inte de sociala reformer som partiet genomförde, utan den organisering av människor den fick till stånd mitt i ett kapitalistiskt samhälle.

Idag tror jag att få verkligen fattar hur vittförgrenad och talrik svensk arbetarrörelsen en gång var. En vanlig löntagare kunde handla på Konsum, sätta sina ungar i Unga örnar, vara med i facket eller rentav partiet, roa sig i Folkets park, gå på ABF-kurs, köpa en turistresa på Reso och till och med begravas av Fonus. Arbetarrörelsen hade skapat livsformer, som var långt större än några renodlade politiska ställningstaganden eller ideologier. 

Någon gång hoppas jag att följande insikt slår igenom: Socialdemokratins historiska bedrift var inte de sociala reformer som partiet genomförde, utan den organisering av människor den fick till stånd mitt i ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lärdom också för framtiden: Man vinner inga debatter och inget samhälle utan halvt osynliga folkmassor bakom sig. 

***

Till denna rörelse anlände en ung Palme i början av 50-talet. Han kom från svensk överklass, växte upp på Östermalmsgatan 36 i ett högborgerligt hem som var både rätt så konservativt och mycket antikommunistiskt. I sina tal pratade han egentligen aldrig om sin barndom och sin uppväxt, med en konservativ mor som var aktiv i Mjölkdroppen – borgerlig välgörenhet – och en barnjungfru som han avgudade över allt annat; pojken Olof blev förtvivlad när hon skulle gifta sig och sluta som barnjungfru. 

Många socialdemokrater ur arbetarklassen har vittnat om den misstro som i början fanns mot denne överklassyngling. Var han bara en karriärist? När gick han egentligen med i partiet? Men det fantastiska var att tiden efter andra världskriget var en tid då individer ur överklassen faktiskt kunde göra en klassresa som i viss mening ledde nedåt, till arbetarrörelsen. De blev i högborgerlighetens ögon klassförrädare, något som förklarar mycket av det Palmehat som alltid bubblade i de borgerliga leden. 

Han kallade sig demokratisk socialist på ett sätt som ingen nutida S-ledare ens vågar drömma om att göra. 

Olof Palme fick kämpa för att bli accepterad i den breda arbetarrörelsen. Men det blev han. Kanske hjälpte hans ointresse för status och rikedom till; han flyttade med familjen till ett radhus i Vällingby, han körde en svensk Saab. Ett visst bohemiskt drag verkar ha tilltalat folk, som att han till möten kunde komma med strumpor i olika färger. Och därmed fick rörelsen en ovanligt begåvad politiker att spela på – och Palme kunde i sin tur spela på rörelsen. 

Av hela detta i själva verket enorma politiska och sociala drama återstår ingenting när Palme filtreras genom en mordgåta.  

***

Var han socialist? Nja. Han kallade sig demokratisk socialist på ett sätt som ingen nutida S-ledare ens vågar drömma om att göra. Men det verkligt socialistiska i socialdemokratin under denna tid handlade om bygget av en välfärdsstat: Framåt 80-talet var fyra av tio löntagare anställda i offentlig sektor. Jag har ibland försökt beskriva det som att under loppet av förra seklet utvecklades i det svenska samhället ett slags dubbelmaktstruktur: Kapitalet, Wallenbergarna, behöll makten över det privata kapitalet. Men rörelsen byggde vid sidan om det en välfärdsstat som socialiserade de sociala tjänsterna, skola, vård, omsorg, pensioner, istället för att lämna dem åt marknaden och vinstintresset. Och glöm inte: Den kooperativa rörelsen, som stod för andra ideal än bara marknadens, var länge en verklig maktfaktor i samhället. 

Inför mer radikalt socialistiska tongångar stod Palme oftast främmande. I samtal med Rudolf Meidner, han som lanserade löntagarfonderna, insåg jag vilken enorm spricka det fanns mellan Meidners mer eller mindre marxistiska idévärld – ärvd från 20-talets tyska Weimarrepublik – och Olof Palmes välfärdsradikalism. Ändå ingick bägge i en bred strömning av demokratisk socialism, där den rättvisa fördelningen av samhällets rikedomar var central; den var politikens huvudfråga.  

Att Olof Palme blev en stjärna på den internationella scenen berodde ytterst på styrkan i den rörelse han företrädde och det alltmer jämlika samhälle den lyckades bygga. Sverige var beundrat för sin välfärd och det gav styrka till och med i världspolitiken.  

Men det är det där fotot av Palme, den unga kvinnan och de väntande folkmassorna på något 1 maj-möte. Det säger mer än all ideologi. Det talar av samhälle och kollektivism. 

***

Den 1 mars 1986, dagen efter mordet, vaknade jag utmattad. En vän hade ringt sent och berättat vad som hänt. Och jag ringde andra vänner, med andan i halsen. I köket i min studentkorridor satt jag en stund på morgonen och pratade med en orolig kurd som bodde där. Några veckor senare skulle han höra till dem som kände sig jagade och utpekade av polisledningen. En utbytesstudent från Kina var nog den allra mest chockade av alla. Han hade flera gånger varit och lyssnat på Olof Palme, som han kände till redan innan han kom till Sverige. Hur många gånger mötte jag inte utlandsfödda som väl kände till Palme innan de kom till Sverige! 

Bör vi istället inleda en jakt på Olof Palmes politiska arv? Både ja och nej. 

På förmiddagen tog jag tunnelbanan från Gärdet till Hötorget. Jag sällade mig till alla människor som stod bakom avspärrningarna med tomma blickar. Jag minns att jag kände mig just tom, och oerhört sorgsen. Efter en stund fortsatte jag till jobbet jag då hade på ett äldreboende. Stämningen var låg. Sverige hade förändrats. En brukare, en svårt funktionshindrad gammal kvinna, hade dagen innan skällt på Palme som en bandhund på grund av usel ubåtsjakt. Nu mumlade hon bara. 

Nu, 40 år senare, står jag på Sveavägen. Jag tittar bort mot trapporna som leder upp till David Bagares gata, där mördaren sannolikt flydde. Jakten på Palmes mördare ser ut att bli utsiktslös. Palmeutredningen, den största i svensk polishistoria och kanske i världen, är nedlagd. Men bör vi istället inleda en jakt på Olof Palmes politiska arv? Både ja och nej. 

Nej, därför att historien aldrig kommer att upprepa sig. Ny värld, nya frågor. Palme var ingen rebell. Han var en makthavare, som ibland ljög, som i IB-affären. Den neutralitet Sverige stod för var villkorad och lutade sig trots retoriken mycket mot USA. Palme släppte fram den kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som avreglerade ekonomin och bidrog till den nittiotalskris som i tidernas ände födde svensk missnöjeshöger. Han förordade alltid en mycket reglerad invandring.  

På varenda presskonferens, i varenda partiledardebatt, bevittnar vi idag en veritabel oförmåga till idépolitik.

Men också: Ja, därför att Olof Palmes idépolitiska hetta och till och med agitationskonst är något som idag helt saknas inom arbetarrörelsen. På varenda presskonferens, i varenda partiledardebatt, bevittnar vi idag en veritabel oförmåga till idépolitik. Den politiska debatten har försjunkit till detaljer, ungefär som trådarna i en polisutredning. I ett tidigt tal konstaterade Olof Palme: 

”Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det så kallade praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.”  

I de upprustningstider vi idag genomlever är freds- och nedrustningstanken bortsopad. Omvärlden har krympt till Europa, till närområdet. I Olof Palmes blick var alla världsdelar närvarande. 

Gestalten Palme är framförallt ett kikhål in i den politiska värld som kan födas när kollektiva rörelser är starka. 

Olof Palme har blivit en idépolitisk och moralisk måttstock. Det är så han kan användas. Gestalten Palme är framförallt ett kikhål in i den politiska värld som kan födas när kollektiva rörelser är starka. Det är det som gör att jakten på Palmes ideologiska arv är och förblir viktigare än jakten på hans mördare.

***

Det finns en extra tvist i historien om den Christer A. som ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” handlar om: ett mycket stort börsfall den sista dagen i Olof Palmes liv. S-regeringen hade beslutat att höja aktieskatten, trots löften om motsatsen, och det utlöste faktiskt panik på börsen. Tidningsrubrikerna var svarta: ”Panik på börsen. 17 miljarder minus. Mäklarna på börsen ursinniga.” Dagarna efter mordet mindes nog få den börskrisen. Men Jon Jordås påpekar i sin bok att Christer A, som sex år tidigare vunnit flera miljoner på trav, hade investerat i aktier och i 80-talets allmänna börsyra vunnit på sina aktiesatsningar. När börsfallet kom förlorade han ”rejält med pengar denna dag då regeringen svek sina löften”. Den försiktige Jordås menar att det kan röra sig om ett sammanträffande och så kan det förstås verkligen vara. 

Men jag kan inte låta bli att tänka på det: Palmemordet till slut sammanknutet med uppmarschen för den nymornade börskapitalismens logik. Det förklarar knappast någonting, men det ger onekligen en tidsbild av ett Sverige i våldsam förändring.