Jenny Bengtsson: Jag lämnar Vänsterpartiet – efter maktspelet och vuxenmobbningen

Efter en tids parti- och mediestorm lämnade Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas Vänsterpartiet under söndagen. Det som händer nu handlar inte alls bara om en delad bild i sociala medier.

Det är en publik arbetsplatskonflikt vi bevittnar, med rötter mycket längre tillbaka än några månader eller något år. Och är en organisatorisk fråga snarare än en fråga om individberoende. Det är fullt möjligt att hålla den tanken i huvudet utan att samtidigt släta över något som gjorts.

Jag har värvat ett antal medlemmar till Vänsterpartiet under åren. Fackliga kämpar, arbetskamrater, skyddsombud. Tillsammans med andra vänsterpartister har jag startat fackliga branschföreningar, åkt landet runt och pratat facklig vänsterpolitik och alltid – stolt – stått upp för partitillhörigheten, även i de mest trängda lägena. 

Sådana lägen tenderar att uppstå i fackföreningar med många socialdemokratiska företrädare, som älskar att hata vänsterpartister mer än högerpolitiker. Vänsterpartiet har varit mitt parti för att det alltid bockat av alla frågor som den fackliga kampen behöver.

På grund av allt som hänt har jag nu lämnat partiet. Det känns vemodigt. Men beslutet har växt fram under en tid och jag är glad att de allra flesta av mina kamrater aldrig fått se den fulare sidan av organisationen, med maktspel, falanger och fraktioner som ett stående inslag och en arbetsmiljö som lämnar mycket övrigt att önska.

Jag fick sitta i riksdagen våren och sommaren 2016, då Ali Esbati var sjukskriven. Det var mitt under Amineh Kakabaveh-krisen (i brist på annan benämning). Det var innan Nooshi Dadgostars tid vid rodret (dock inte i riksdagen), men jag tycker den tiden är värd att nämna, eftersom jag upplevde läget i riksdagsgruppen som otroligt pressad. 

Det var en pågående utfrysning jag kom rakt in i: vuxenmobbning i finsalarna. Daniel Riazat var ett bra stöd under mina månader i gruppen, men det rådde en arbetsmiljö som jag senare, både 2018 och 2022 inför sonderingarna för riksdagslistan, beskrev som under all kritik. Och som jag har förstått det har situationen tyvärr bara har blivit värre.

Det var falanger, slitningar och tystnadskultur.

För några år sedan satt jag och pratade med en annan nu också före detta riksdagsledamot som uttryckte en helt oövervinnerlig stress över läget i riksdagsgruppen. Det var falanger, slitningar och tystnadskultur. 

Efter att Nooshi Dadgostar blev partiordförande hade det utvecklats en organisatorisk känsla av att man antingen är med partiledningen (det är något annat än partiprogrammet) – eller så är man emot och är en nagel i ögat på hela partiet. 

”Mycket värre” än tidigare var beskrivningen. Det jag sedan hört om tiden som följt är i princip samstämmigt med det som Riazat och Delgado Varas nu beskriver, bäst förklarat som att partiet nu styrs av en liten klick bästisar som väljer vilka som är inne och vilka som är ute.

Det är inte otänkbart. När valberedningen informerade mig om hur man tänkte kring listan inför 2018 års val meddelade de att Nooshi Dadgostar hade villkorat sin plats på listan med att kompisen och nu vice ordföranden Ida Gabrielsson också skulle placeras på toppen av listan. Jag förstår att Delgado Varas fått liknande besked i valrörelserna.

När näringslivet stred för att mjuka upp lagen om anställningsskydd och få in fler öppningar för att säga upp folk genom att anklaga dem för ”samarbetssvårigheter” och dylikt tog Vänsterpartiet ställning däremot. Nu argumenteras det från partiledningen på precis samma sätt som i bolagen. 

Samarbetssvårigheter är ett, för den linjen, tacksamt paraplybegrepp. Det kan omfatta allt från att någon fört fram en åsikt, att man blivit måltavla för ledningens irritation, att man umgåtts med någon som förargat ledningen, att man försökt förändra något i organisationen och det känts som ett hot mot ledningens position, eller att man sagt ifrån till exempel när en kollega utsatts för dålig behandling. 

Provocerad uppsägning är en annan metod för att mota ut någon som gjort sig obekväm hos ledningen. Det är när någon behandlas på ett sätt som ofrånkomligen leder till att denne inte orkar mer, ger upp, och själv lämnar.

Jag tänker att ett parti och dess förtroendevalda, även om de inte omfattas av sedvanlig arbetsmiljö- och arbetsrättslagstiftning som alla andra, ändå är som en ganska vanlig arbetsplats. Organisatoriskt och socialt arbetsmiljöarbete går, istället för att rikta fokus mot individer, ut på att se vilka strukturella, systematiska brister en organisation kanske har som kan leda till ohälsa genom konflikter, mobbning, kränkande särbehandling och så vidare. 

Alla arbetsplatser och grupper har olika åsiktsyttringar och känslor, så även riksdagsgrupper. Den eller de som inte klarar av att leda en grupp som arbetar tillsammans kommer oundvikligen frammana konsekvenserna av bristande ledning och arbetsmiljöarbete: konflikter, missnöje och tystnadskultur.

Det är vemodigt att lämna, men omöjligt att vara kvar.